Publicerad kl 00:00 den 15 Jan 2007

av

Vladimir Oravsky

voravsky@cine.se


Vladimir Oravsky utkom med I skuggornas hetta – tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus först 1983. Sedan dess har boken översatts i ett tiotal språk och sålt slut många gånger om. Vladimir är närmast aktuell med sin bok ”Axel och Toine” som kommer ut under januari 2007.
Många av de filmer som vi behandlar i denna bok är redan klassiker, och det i den bemärkelsen att de ständigt, på nytt och på nytt, är uppe på biografrepertoaren; Young Frankenstein, Silent Movie, Taxi Driver, One Flew Over The Cuckoo’s Nest och Close Encounters of the Third Kind [som genomgick en lätt omredigering och utvidgades med en fortsättning som lades till originalet The Special Edition of Close Enoounters of the Third Kind (Närkontakt av tredje graden – specialversion, 1980)]. Andra filmer åter har fått sin mer eller mindre fristående del två eller rent av – som i fallet James Bond-filmerna – del tretton, fjorton och femton. Till denna grupp hör The Omen, Pussy Talk, The Muppet Movie [The Great Muppet Caper (Mupparnas nya äventyr, 1981, regi: J. Henson)] och den i detta sammanhang aktuella Rocky.

Det finns andra filmer med boxare i centrum som leder oss direkt till himmelska och religiösa sfärer. Scorsese lät 1980 i sin Oscarnominerade boxningsfilm om ”Tjuren från Bronx” (Jake La Motta) en boxningskarriär (i detta fall verklig) utgöra plattformen för en religiös liknelse, likt fallet var med filmen om den italienske ”hingsten” Rocky, men till skillnad från Rocky, bekräftas i Raging Bull (Tjuren från Bronx, manus: Paul Schrader, Mardik Martin efter en bok av Jake La Motta) upphovsmännens användande av det religiösa motivet rent verbalt; filmen slutar med ett citat ur Nya Testamentet, Joh. IX:24-26, där Jesus botar en blindfödd man. (Jfr f ö Rocky förblindad under slutskedet av matchen.) Och fram till denna verbala bekräftelse har det religiösa motivet i mer eller mindre subtila former genomsyrat hela filmen. [Det finns härvidlag flera referenser till boxningsfilmen Rocky, som om denna nu utgjorde en genre, en institution i sig själv. Så kan exempelvis Rockys och Adrians kyska kärleksmöte i skridskohallen jämföras med scenen där La Motta vid ett möte med sitt hjärtas dam för att svalka sina heta känslor häller istärningar i sina byxor. (Manusförfattaren och regissören Sylvester Stallone är å sin sida snar att utvidga räckvidden hos Rocky III från år 1982, genom att å sin sida referera till Raging Bull.)] Redan i inledningen etableras det religiösa motivet; Scorsese startar sin film med en bild i slow motion av en anonym man i ”munkkåpa”, hoppande och pustande, ensam innesluten där uppe i boxningsringen. Ångan och kondensen i arenan ligger tät som uppe i himlen. Larmet är dånande. Fotoblixtar från alla håll ”blinkar” likt avlägsna himlakroppar. Senare i filmen upprepas denna scen: Munken (La Motta) står här inför sitt livs match. Och det är här, på toppen av sin boxningskarriär och i besittning av det åtråvärda mästarbältet, som han närd av övermod låter de hårdaste slagen träffa sin tjuraktiga skalle. Likt en medeltida munk låter han sig offentligt pryglas av sin motståndare Robinson. Han försvarar sig inte utan ber om mer stryk. Det är som om hans övermod hade sin ”brytpunkt” i hans knän. ”Se, jag står fortfarande!” ropar han till sin utmanare, blodig i ansiktet, fortfarande förblindad av övermod och raseri. När han så småningom dragit sig tillbaka från boxningen, öppnar han en bar som lyser med hans namn i den mörka natten. Han arresteras anklagad för otukt med minderårig, men lagens väktare är – åtminstone symboliskt – på hans sida; i en mörk cell får La Motta se ljuset.

Redan 1941 förde oss historien om en boxarkarriär bokstavligen till himmelens höjder; i Here Comes Mr. Jordan (Min ande på villovägar, regi: Alexander Han) berättas historien om prisboxaren Joe Pendleton (Robert Montgomery) som av misstag, långt innan hans tid att lämna det jordiska är inne, kallas till himlen och sedan får möjlighet att finna en ny kropp för sin irrande själ. (Det är inte utan att man kommer att tänka på De Niros spektakulära kroppsliga förvandling inför sin roll…) Pendleton genomgår härvid en metamorfos både fysiskt och socialt, en utveckling lik en boxares bana; Here Comes Mr. Jordan har det ”skelett” kring vilket alla händelser i en berättelse om en boxare helt naturligt struktureras. (Utgångspunkt för strukturen: Vilka händelser möter en boxare?) I Raging Bull skulle sedan denna sociala och kroppsliga förvandling, detta som i Here Comes Mr. Jordan styr förloppet, komma att utgöra själva handlingen.

Rocky lI (Rocky II, 1979) fortsätter där del ett slutade, och vi påminns om denna genom att vi får återse den stora matchen från förra filmen.

Rocky och Adrian gifter sig kyrkligt och flyttar till ett grannskap med folk som vet att välja rätt manschettknappar till sina vita skjortor. Men den kapitalistiska verkligheten är lika kall som Philadelphias vintermånader. Rocky börjar knega, men det ekonomiska systemets berg- och dalbana slår mot honom och träffar honom ”under bältet”, och han tvingas på nytt ta till boxningshandskarna i kampen mot denna icke besegrade ”utmanare”, inkarnerad av den penningstarke boxaren Apollo Creed. Att vinna denna kamp är för Rocky lika med att övervinna döden; Rocky boxas för sitt liv. Det krävs en gudaingiven kraft därtill, och det är just vad Rocky får. Hans fru blir havande, och vid förlossningen faller hon i koma, som om hon blivit utslagen i en boxningsmatch. Rocky avbryter den hårda fysiska träningen för att ägna sig åt en lika ansträngande andlig kamp. Den tid som han inte tillbringar vid sin frus sida viger han åt Gud, knäböjande på ”biblisk plats”, i ett kapell, till dess Adrian vaknar ur koman. Familjen Balboa – Rocky, Adrian och den lille Rocky, Rocky II – förenas i en lycklig stund, och Rocky uppmanas av sin hustru att bestiga det hårda livets arena och vinna. Matchen tar de femton ronder som bjuds. Komprimerad och med riklig slow motion framvisar skildringen boxningsmatchens symbolik i all dess svettiga, drypande och dräpande nakenhet. Att leva kostar en människa hennes liv.

Liksom i Rocky är i Rocky Il det fysiska och det andliga inseparabla, och kampen förs på båda planen. Tro och religion är liksom den hårda boxningen här en bild av en socialt medveten kamp för större livsrum. Också Rocky Il inramas av två blodiga boxningsmatcher, och det råder inget tvivel om vilket utlåtande Sylvester Stallone – i Rocky II huvudrollsinnehavare, boxningsscenernas koreograf, manusförfattare och regissör – vill ge om den hårda tillvaron och dess villkor. Livet är en hård kamp och mer än så. Det räcker inte med våra ansträngningar, hur mycket vi än tränar och förbereder oss. Vi skall vara stridsklara, men ”turen” måste vara oss behjälplig.

Men även den kan vi göra oss förtjänta av. Eller?

Denna artikel finns att läsa i boken I skuggornas hetta, utgiven av Studentlitteratur.

Rocky II

Regi

Sylvester Stallone

Skådespelare

  Carl Weathers,
  Talia Shire,
Burt Young,
Sylvester Stallone

Genre

Drama

Originaltitel

Rocky II

Premiärdatum

15 juni, 1979

Språk

Engelska

Längd

119 minuter

Produktionsår

1979