Rocky

Vad händer när en okänd boxare ges en gräddfil till tungviktstiteln? Den frågan ställer sig Apollo Creed, den regerande tungviktsmästaren, när han ger Rocky Balboa chansen att bli världens bäste boxare över en natt.
Sagan om “Rocky” och dess fyra uppföljare, med ytterligare en film som kommer att släppas i Sverige inte långt efter att den här texten går i tryck, är en framgångssaga utan dess like. När den släpptes 1976 var succén omedelbar. Rocky blev snabbt en ikon och sågs som den amerikanska drömmen personifierad. Sylvester Stallone må vara en av filmhistoriens mest utskrattade skådespelare, men vad folk verkar glömma är att han blev nominerad till en Oscar för bästa huvudroll. Att filmen i slutändan kammade hem tre Oscar, inklusive bästa film, verkar de flesta ha missat.

“Rocky” har det som så många filmer saknar: hjärta. Det finns ett djupt och viktigt budskap om att våga övervinna alla hinder, och det är här skådespelarna gör ett underbart jobb. Stallone gör sin överlägset bästa roll någonsin som Rocky och bredvid honom finns bland annat Carl Weathers, Talia Shire och Burt Young, varav flera blev Oscarsnominerade. Sympatin för Rocky kommer omedelbart när han kämpar för att nå toppen och känslan förstärks ytterligare av den numera klassiska musiken, även den Oscarsnominerad.

När Rockys stora dag väl kommer blir det en strålande uppvisning i filmteknik och slagkoordinering. Det orealistiska i att Rocky blockar medparten av Apollos slag med ansiktet får man låta bli att tänka på, och istället njuta av hur varje bildruta osar dramatik och spänning.

Den enda boxningsfilm som på lika villkor slåss med “Rocky” om titeln som den bästa boxningsfilmen är Scorseses “Tjuren från Bronx”. I mitt hjärta vinner “Rocky” på knockout.