Rosa pantern

När Peter Sellers gick en alldeles för tidig död tillmötes 1980 trodde många att han skulle ta filmserien “Rosa Pantern” med sig i graven. Hans legendariske klumpeduns Jacques Clouseau tycktes omöjlig att ersätta. Trots det gjordes ett antal tappra men misslyckade försök att återupprätta filmernas forna glans. Nu, 16 år efter gigantens död, återkommer Clouseau. Den här gången i Steve Martins skepnad.
Under en fotbollsmatch mellan Frankrike och Kina mördas Frankrikes tränare och Rosa Panterdiamanten som denne bar på fingret försvinner spårlöst. Polismästare Dreyfus ser mordet som ett perfekt tillfälle att knipa åt sig stadens hederspris och snickrar ihop en fenomenal plan. Han sätter Frankrikes dummaste polis på fallet och knäcker sedan mordet själv i hemlighet. Valet faller naturligtvis på konstapel Jacques Clouseau…

Den stora frågan är således: Är Steve Martin en ny Peter Sellers? Förhoppningsvis vet alla redan svaret på den frågan. Nej, det är han inte. Att försöka axla en mantel som burits av förra seklets kanske största och mest älskade komiska geni är en omöjlighet. Sellers tajming och känsla för slap-stick är precis lika tidlös som Chaplins stapplande luffare. Steve Martin, som varit relativt osynlig på senare tid, gör vad han kan med rollen men lyckas inte fullt ut. Han har den underliga mustaschen, den fåniga accenten och den klumpiga stilen. Men där Sellers bara “är” känns Martin spelad. Clouseau blir mer karikatyr än karaktär och den där äkta klumpigheten har blivit en påklistrad fasad.

Kevin Kline gör ett svagt inhopp som polismästare Dreyfus. Han känns mest torr och tråkig. Sångerskan Beyoncé Knowles, spelar den mördade fotbollstränarens flickvän, gör inte mycket väsen av sig och visar tydligt att hon inte är någon skådespelerska att räkna med. Jean Reno är tämligen harmlös som Clouseaus lojale kompanjon men fungerar i sin roll.

“Rosa Pantern” har trots allt en hel del kul scener. Clouseaus försök att lära sig engelska är exempelvis väldigt roligt. Men filmen drunknar tyvärr i överdrivna actionscener och plumpa absurditeter. Den klassiska slap-stickstilen som Sellers tog till helt nya nivåer har försvunnit någonstans på vägen och blivit allt för spektakulärt. “Rosa Pantern”-fans kommer definitivt att bli besvikna men för den oinvigde kan Rosa Pantern anno 2006 säkert bjuda på en hel del skratt.