Rosa – The Movie

Alltför många filmer behöver sågas. Vissa mer än andra. Ibland räcker det med att använda en vanlig såg. Ibland krävs ett sågverk. För att såga “Rosa: The Movie” så mycket som den förtjänar krävs hela Norrlands skogsindustri.
I stora drag handlar denna sorgliga film om 14-åriga tjejen Rosa som, med drömmer om en karriär som popstjärna, åker till sommarkollo efter en smärre relationskris. På kollot får Rosa lära sig om vänner som sviker, brustna hjärtan och kärlek.

Jag har skrivit det förut och nu skriver jag det igen. Ibland gör det ont att se en film. “Rosa: The Movie” är en film som gör ont att se. Man nästan skäms över att ha sett den. Varför? För det första är skådespelarna under all kritik. Alla, och då menar jag verkligen alla, saknar förmågan att läsa upp sina repliker och agera på samma gång. Det blir antingen eller. Barnskådespelare är sällan bra, och här har man samlat ett gäng som inte ens kan bete sig som personer i deras egna åldersgrupper. Pinsamt.

Men å andra sidan är det inte bara skådespelarnas fel, även om de bidrar starkt till eländet. Manuset är även det under all kritik. Det växlar mellan att vara töntigt, sentimentalt, orealistiskt och dåligt formulerat. Värdelöst, i alla dess böjningar, räcker inte till. Eller som Magnus Uggla sjöng: “Nu kan jag inte mer få ut, då superlativen tatt’ slut”.

Det märkligaste av allt är att filmen har sina rötter i både en tecknad serie i Kamratposten och i en tv-serie. Det finns ingenting i filmen som tyder på att de båda serierna har något som helst bestående underhållningsvärde.

Naturligtvis inser jag att inte tillhör målgruppen som “Rosa: The Movie” riktar sig till, men det ska inte vara pinsamt att gå på bio.