Ruby Sparks

Paul Dano spelar den typiske indiefilmshjälten. Han är lite för smart för sin omgivning, har förlorat livsgnistan, är ensam och fundamental vilsen. Att han parallellt med detta är en hyllad författare vars enda vän är hans bror sätter filmen i ytterligare perspektiv. Samtidigt som han börjar skriva sin drömkvinna, träffar han henne. Det låter dummare än vad det egentligen är. Och är mer invecklat än så.
Zoe Kazan, som också spelar drömkvinnan, har skrivit ett intelligent manus. Det är inte helt enkelt att köpa konceptet till en början, men när hon börjar bygga sitt fundament och bitarna så sakteliga faller på plats börjar vi också förstå karaktärerna och deras motiv. “Ruby Sparks” når nästan ett aha-crescendo där pessimisen övergår i fascination.

Jonathan Dayton och Valerie Faris andra långfilm efter “Little Miss Sunshine” är först och främst en varm komedi. Inte nödvändigtvis lika mycket feel good som i deras första film, men antagligen med mer ryggrad och intelligens. “Ruby Sparks” är som mest intressant i sitt utforskande av relationen mellan Dano och Kazan. Hur frustrationen mellan dem kommer från en inre frustration att inte kunna kontrollera varandra. Men också i artistens egna frustration, att inte nå upp till sina egna förväntningar, besvikelsen över att svika sig själv.

Indiefilmer har sedan den gyllene guldåldern i början och mitten av 2000-talet snarare blivit ett frustrationsmoment än en plattform för nytänkande och risktagande. Men “Ruby Sparks” får mig att fortsätta tro på independentfilmen som en egen produktionsform.