Ryan

Ryan Larkin var en av den animerade kortfilmens viktigaste regissörer, med den kanadensiske animationens fader Norman McLaren som mentor skapade han under slutet på sextiotalet stilbildande animation och blev på kort tid mycket känd och omtyckt. 1972 gjorde han filmen Street Musique som också blev hans sista.
Trettio år senare letar animatören Chris Landreth upp Ryan Larkin som de senaste decennierna kämpat med ett alkohol- och kokainberoende som gjort honom oförmögen att fortsätta sitt kreativa arbete. Filmen Ryan blir en skildring av deras möte och en berättelse om ett sprucket konstnärsliv.

Chris Landreth använder ett unikt bildspråk som överträffar fotots både när det gäller realism och detaljrikedom. Filmen som utspelar sig under en koncentrerad tidsperiod, i formen av en intervju mellan Landreth och Larkin, berättas lika mycket genom dialog som genom bild. Genom att porträttera Larkin som en ofullständig datoranimation, hans kropp saknar vissa texturer och hans huvud ser liksom söndersmält ut, syns den av droger sönderfrätta karaktären på ett vis som ord aldrig kunnat beskriva det. Genom försiktigt utplacerade detaljer beskrivs personlighetsdrag hos Larkin som förmedlas till publiken utan att den riktigt märker det. Larkin berättar i intervjun att han försöker ta sig ur sitt beroende, samtidigt som Landreth genom sin animation ger kaffetermosen armar som sträcker sig mot Larkin och skriker “I love you”. Det ger berättelsen helt andra dimensioner som aldrig kunnat berättas med rent dokumentära medel, och den beroendekaraktär som Larkin försöker dölja blir bara tydlig genom den dokumentärt baserade fiktiva animationen.

Konstnärsjaget och förutsättningarna för att kunna skapa konst är ett tema som figurerar i bakgrunden genom hela filmen. Det är smärtsamt att förstå den enorma mängd kreativitet som finns någonstans inom Ryan Larkin men som försummats till fördel för drogerna. Hur Landreth visar när Ryan Larkin plötsligt upptäcker hur mycket av sitt liv han kastat bort är verkligen gripande. När han inser hur fantastiska saker han en gång kunde åstadkomma, och hur oförmögen han nu är att göra dem. Att se Ryan tillsammans med Ryan Larkins tidiga kortfilmer är därför en nödvändighet för att kunna begripa den sanning som ligger under fiktionen, utan dem blir filmen inget annat än en gripande historia.

Ryan Larkin dog i februari tidigare i år av lungcancer som spridit sig till hjärnan, han hade vid den tiden lyckats återgå till animationen och jobbade sedan tre år tillbaka med filmen Spare Change. Filmen kommer troligtvis aldrig att färdigställas.