Så som i himmelen

Vem är Kay Pollak? Det har snackats om att det är 18 år sedan han senast regisserade en film. Vilken film? “Älska mej”, från 1986 har väl aldrig någon hört talas om? Eller “Barnens ö” som kom sex år tidigare? Denna Kay Pollak måste haft ett duktigt företag som marknadsföre både honom själv och “Så som i himmelen”. Folk pratade, journalister skrev, “nu är han tillbaka, efter 18 år”. Man frågar förblir, tillbaka från vad?
Efter en mild hjärtinfarkt avbryter den internationellt framgångsrike dirigenten Daniel Daréus sin karriär för att dra sig tillbaka till sin barndomsby i norrland. Det dröjer inte länge förrän man ber honom komma och lyssna på den lilla kyrkokör som en gång per vecka repar i en församlingslokal.
– Bara komma och kanske ge några goda råd, säger man. Daréus får svårt att säga nej och från det ögonblicket blir inget sig likt i byn.

Vad är det som går och går men kommer någon vart? – Klockan, och “Så som i himmelen”. Kriser, fördomar, olika åsikter, känsloutbrott, problem och alkoholism, listan kan göras lång på ingredienserna som skall få klockan i “Så som i himmelen” att gå, kugghjulen faller emellertid inte exakt på plats.

Pollak och hans kollegor har lyckats samla ihop en bunt kända och duktiga skådespelare. Michael Nyqvist, Frida Hallgren, Helen Sjöholm, Lennart Jähkel har alla fyra gedigna meritlistor med en rad framgångsrika filmer. Michael Nyqvist och Lennart Jähkel sköter sina jobb på ett bra sätt, den sista sadlar om till den norrländska dialekten på ett trovärdigt och charmerande sätt, under tiden som Nyqvist är bra i rollen som skygg och noggrann. Frida Hallgren fick åka med till Los Angels då filmen var Oscarsnominerad, konstigt med tanke på att hennes prestation får räknas till en av de svagare. Hon tycks gång på gång överspela faktumet att hon skall prata med en norrländsk dialekt.

Filmen kretsar kring en oändlig serie av både stora och små konflikter, komplikationer och missförstånd , alla tillhörande en av tre tidigt etablerade kategorier. Ungefärligen samma sorts scener, ofta ett känsloutbrott eller en gruppmåltid, återkommer i olika kläder lite för många gånger och vi arbetar oss tålmodigt mot en final vars huvudmoment känns oundvikliga. Väl framme är jag inte imponerad. Förutom dessa smågräl, som handlar om samma sak, och löses på samma sätt händer ingenting, man berättar samma sak gång på gång på gång och steget till nästa scen tycks vara för långt att gå.

Pollak vill måla upp sina människor som svaga, syndiga, oförmögna att se i olika perspektiv och handla på fel sätt. En orättvis och grym framställning av oskyldiga människor, som helt enkelt lever i en annan typ av samhälle. Eller åkte den berömde regissör själv upp till norrland för att se hur de lever? – Tillåt mig att tvivla.