Säg att du älskar mig

Fatou är en högstadietjej som definierar standardproblem hos unga flickor. Hon tjaffsar med sin ensamstående mamma, tjaffsar med skolan, söker efter någon form av bekräftelse. Hennes pojkvän är ständigt frånvarande och hon har svårt att få den kärlek hon behöver. En kväll följer hon med tre andra killar för att se på fotboll, varpå hon blir nedsupen, våldtagen och får en flaska upptryckt mellan benen.
Daniel Fridell är ingen dialogentusiast, när han vill visa lidande gör han det väldigt visuellt, med hjälp av kroppsspråk och blod. Han får mig att må väldigt illa. Genom våldtäktsscenen gör han en av de smutsigaste, äckligaste och starkaste scenerna i svensk film skådat. Det är ur det här känslomässiga avloppsröret filmen tar avstamp. Genom förnekelse, värdelösa kuratorer, kassa vänner, envisa rykten och psykisk smärta.

Det borde vara en film som gör starkt intryck på mig, en “Lilja 4-ever” förlagd betydligt närmare min egen verklighet. Men Fridell har inte på långa vägar samma regiskicklighet som Moodysson, inte heller samma känsla för hur man skildrar ungdomar. Flera av skådespelarna sköter sig visserligen överraskande bra, särskilt Haddy Jallow som spelar Fatou, men dialog och beteende hos högstadieungdomarna är för mig vitt främmande. Jag vet inte om jag är så invand med stereotyper att jag inte förstår det mer nyanserade, eller om försöket att berätta om ungdomsvardagen bara är väldigt misslyckat.

Jag irriterar mig fruktansvärt på de ensidiga personporträtten, om man har fördomar mot i<>brats sedan tidigare kommer de knappast försvagas av filmen. Killarna som utför våldtäkten ritas bara som sexfixerade och respektlösa grabbar, utan att berätta varför. De blir ett tunt skal av sådant man hatar utan att ha någonting innanför. Att förklara psykologin som får en människa att våldta en hjälplös kvinna hade kunnat bli ett intressant kapitel i den här filmen, men kameran riktas bara mot Fatous förtvivlan.

Det gör lite ont att skriva ner den här filmen. Den innehåller skådespelare med en klar potential och behandlar ett ämne som jag trodde skulle göra filmen sevärd per automatik. Men utförandet är riktigt tråkigt, och med undantag för ett gäng scener filmas barnen av vår tid förlöjligande snarare än förstående. “Fucking Åmåls” arvtagare verkar dröja.