Sagan om Despereaux

Sagan om lille musen Despereaux är ett klassiskt fall av “Det var en gång…” där vi får bekanta oss med prinsessor, möss och tragedier. En saga som tyvärr saknar tydliga riktlinjer och det gör att fokusen sätts ur spel redan under den första halvtimmen. Lille Despereaux gör allt i sin makt för att rädda både prinsessan och filmen, men tyvärr är hans insats i mångt och mycket helt förgäves.
“Sagan om Despereaux” inleds med att råttan Roscuro får nys om en riktigt delikat soppa som har levererats till drottningen i ett land långt, långt bort. I sin iver att få smaka denna utsökta rätt ramlar han i sopptallriken till drottningens stora förtret. När hon upptäcker musen dör hon av en hjärtattack vilket får kungen att bli utom sig av sorg. Han förbjuder därmed tillverkningen av alla soppor och bannlyser även alla råttor i landet. Någonstans i närheten växer den modige lille musen Despereaux upp och innan han vet ordet av det så är det upp till honom att ställa soppskandalen till rätta.

Sigourney Weaver gör berättarrösten och leder med jämna mellanrum historien framåt. I många scener känns det dock som att hon läser direkt från pappret och det som ska vara tänkvärt och stämningsfullt blir istället sömnigt och banalt. Det lyfter några enstaka gånger men endast när hon får hjälp i form av väldigt elegant animering i vissa sekvenser. Och när det kommer till just animeringen är det kluvet på många håll. De mänskliga karaktärerna är oftast yxiga och grovhuggna, bleka och tråkiga. De passar inte alls in i filmen och det blir en stark kontrast till de lite mer livfulla och energiska mössen. Lille Despereaux själv har utrustats med enorma Dumboöron och trots sin lilla förpackning så utstrålar han ett enormt självförtroende och mycket charm. Att han sedan får medverka i en så pass medioker show som denna är ledsamt att skåda.

“Sagan om Despereaux” simmar ständigt runt i irritabel tristess. Under hela filmens gång väntar jag på att storyn ska brisera och väckas ur sin djupa sömn. Men det händer aldrig. Inte ens under de avslutande minuterna lyfter det. Istället svävar filmen ännu längre bort från sitt mål och till sist så löses de sista konturerna upp. Despereauxs värld och karaktärerna som lever i den är identitetslösa, och den svaga historien är tandlös och alldeles för traditionell. Det är synd, i synnerhet med tanke på den härliga huvudrollsinnehavaren.