Sandor slash Ida

Om det som kallas kärlek i Sandor slash Ida är äkta kärlek så har jag aldrig upplevt den. Det är bara så jobbigt och omständligt, falskt och elakt. Jag har inget emot filmer som sprutar ut känslor från bioduken, men när man vrider sig i biostolen av obehag så har det gått över gränsen.
Sandor är jättetöntig, han dansar balett och har färre kompisar än du har cyklar. Han har aldrig varit på en fest, än mindre pussat en tjej, och hans fritid består till stor del av nördstämplade lådbilsrace på kvarterets cykelvägar.
Ida är inte så mycket till personlighet, hon är mest skitsnygg och har fler kompisar än schampoflaskor. Hon jobbar aktivt på att få underkänt i så många skolämnen som möjligt för att stiga i fjortishierarkin och hon gör sitt bästa för att ta sig in på de häftigaste ställena med de högsta åldersgränserna trots att hon själv har långt kvar innan hon passerar vuxenålder.

Givetvis blir de båda kära i varandra trots att de är helt olika. Sen börjar de hata varandra på grund av småsaker, för att bli tokkära igen. Och så håller det på, vänder fram och tillbaka. Fler gånger än hälsosamt, och tillslut vill man bara slippa allt.

Även om manuset är klassiskt och tråkigt som en Billy-bokhylla är det antagligen en av anledningarna till att bioköerna kommer att ringla långa framför biljettluckorna på fredag. Identifieringsfaktorn är hög mellan tittarna och karaktärerna i filmen vilket utan tvekan kommer få många att älska filmen. Här känner jag mig mobbad av folket bakom filmen, för jag hittar ingen att identifiera mig med. Jag har nämligen svårt att dra paralleller mellan mig själv och en lådbilsåkande balettdansare och jag har om möjligt ännu svårare att se likheterna mellan mig och en helgalkoholiserad tjej med mer smink än kläder.

Samtidigt går det inte att neka till att relationerna mellan barnen och deras mammor är väldigt välgjorda och känslofyllda, och jämförelserna mellan de båda tonåringarna har jag svårt att inte gilla. Anders Bohmans foto tillsammans med debutskådespelarna lyfter filmen till väldigt höga höjder. Hade vi haft Paolo Roberto framför kameran och mig själv bakom hade jag inte ens med tillämpning av dålig journalistisk etik kunnat ge filmen ett högre betyg än en etta, nu är det en halvbra medelfilm, och Ida är ju faktiskt ganska snygg.