Sanna lögner

Glamour, kändisskap och vackra damer. Lanny och Vince är stand up-komikens okrönta kungar. De är gudar. Vi befinner oss i 50-talets USA, där champagnen flödar, kvinnorna flockas och drogerna missbrukas kring komikerduon. Deras idylliska tillvaro tar dock en oväntad vändning när en död kvinna hittas i badkaret i deras hotellsvit. Uppståndelsemakeriet kring dödsfallet sopas dock under mattan lika hastigt som det uppstått, men av en för allmänheten okänd anledning så splittras duon. Drygt tjugo år senare så försöker den unge journalisten Karen, en beundrare av Lanny och Vince, luska fram sanningen bakom dödsfallet och splittringen av de två.
Sanning eller konsekvens? Det är frågan som tas upp. Egoyans noir/romans/thriller-hybrid har mysteriemästare som David Lynch att tacka. Ett dramatiskt, gåtfullt anslag sätter igång hjärnfabriken hos oss som tittar. Vem är kvinnan i badkaret? Vad har hon för koppling till männen? Hur hamnade hon i deras hotellrum? Frågorna jag ställde mig var många. De pusselbitar som läggs ut får en att gissa, då olika versioner av vad som egentligen hände visas upp. “Sanna Lögner” är dock en aning förvirrande i sitt berättande, och en ganska kylig betraktelse av showbiz baksidor. Lohman engagerar inte riktigt som journalisten, vilket gör att de partier som utspelar sig under 70-talet inte blir lika spännande som när man får följa Lanny och Vince.

Kevin Bacon och Colin Firth är däremot lysande. Lanny är lite mer “rock & roll”, vild och framfusig medan Vince är den lugne gentlemannen av de två. Personkemin finns där. Jag imponeras framförallt av Bacon, med hans lite vilda framtoning och hesa berättarröst, samtidigt som han gestaltar en del allvarliga sidor hos Lanny. Fotot är snyggt, och påminner om det i “Catch Me If You Can” och “The Aviator”, med sin solupplysta färggrannhet, ackompanjerat av jazzig 50-talsmusik. Rent stilistiskt finns inget att klaga på. Noir- och tidskänslan infinner sig direkt. Själva berättelsen byggs upp atom för atom med en genomsyrande mystik, i samma veva som sanningen uppdagas. Storyn har dock en del luckor, och slutuppgörelsen är inte lika stark som den kunnat bli. Duktiga huvudrollsinnehavare, en perfekt fångad tidsanda och en lekfullhet kring vad som är myt och sanning gör det här till en underhållande film. En lektion i att känslor inte är att leka med.