Sanningen om Rödluvan

Alla har vi någon gång sett, hört eller läst den klassiska sagan om Rödluvan. I den nya filmatiseringen har det dock skett en hel del förändringar sedan sist. Grunderna är desamma som tidigare, det finns en mormor, en varg och en rödluva, men där tar också likheterna slut.
“Sanningen om Rödluvan” tar sin början efter det att Rödluvan har besökt mormor, eller vargen som det egentligen är. Filmen inleds med att en poliskår anländer till platsen och förhör börjar göras med de inblandade. Snart visar det sig dock att alla har olika versioner om vad som egentligen hände och polisen startar ett omfattande arbete med att få alla pusselbitar att falla på plats.

I salongen där jag satt var ungefär hälften barn. Av denna hop småungar hördes under de 80 minuter som filmen höll på inte ett enda skratt. Istället var det den äldre skaran som rörde på smilbanden. Varför? Jo, av den enkla anledningen att “Sanningen om Rödluvan” är en film om barn, med barn och för barn – men med vuxenskämt. Den absoluta majoriteten av skämten seglar förbi över huvudena på barnen och istället är det vi äldre som har roligt. Att jag såg den med svenskt tal är säkert en bidragande faktor till de misslyckade skämten. Överlag känns dubbningen relativt misslyckad då det inte bara är skämten som går dåligt utan dessutom är det ofta svårt att ens höra vad karraktärerna säger.

Den nya versionen av Rödluvan är visserligen en frisk fläkt i en genre som annars är relativt sömnig för tillfället. Det har krävts stort mod när man har vänt upp och ner på denna klassiska saga, och helt dåligt är det absolut inte. Musiken känns ofta passande och fartfylld och det blir aldrig segt. Däremot är animationerna inte alls i samma klass som de filmer pixar och dreamworks har bjudit oss på under senare år.

Barn runt om i landet kommer att tjata på sina föräldrar om att de vill se “Sanningen om rödluvan”. Tillsammans med sina föräldrar kommer de att strömma till biograferna, glada som bara barn kan vara. Efter 80 minuter i biosalongen är det dock inte barnen som är glada längre, utan föräldrarna. Detta är nämligen något så konstigt som en barnfilm för vuxna.