Saved!

“Saved!” är en film som försöker vara seriös, men i själva verket är väldigt oseriös. Den hamnar någonstans på mitten, vilket innebär att den snubblar på sina egna skosnören.
Religion tillhör filmen seriösa del. Att bryta mot den tillhör den oseriösa. Mixen blir tillika någonting mitt i mellan. Mary (Jena Malone) är en bra kristen som går i en bra kristen skola där hon har bra kristna vänner. Vännen Hilary Faye (Mandy Moore), och hennes perfekte kristne pojkvännen Dean (Chad Faust) är vad Mary ägnar sitt liv åt. Hennes liv verkar perfekt fram till den dagen Mary upptäcker att Dean kanske är homosexuell. Mary måste göra allt i Guds makt för att få in Dean på det rätta, kristna, spåret igen.

Till att börja med skakade jag på huvudet. Därefter blev jag överraskad. Tillslut skakade jag på huvudet igen. När filmen sattes i produktion ifjol skakade jag på huvudet. Inte kunde väl dessa ungdomar försöka göra satir av något så känsligt som religion? Visst kunde de det, enligt den amerikanska journalistkåren. Recensionerna ramlade in, och var i överlag positiva. Nu har jag sett den, och jag sympatiserar med mina första tankar. Ungdomarna med stjärnskotten Jena Malone och Mandy Moore i spetsen är inte underhållande. Drogpåverkade Macaulay Culkin ser så uttråkad ut att han egentligen borde stannat på sin klinik.
Manuset håller inte någon som helst klass. Inga oväntade vändningar eller originella sammanhang. Vanliga skoldagar, med två tjejer som är rivaler har vi sett förr, det räcker.
Sedan kommer alla dessa åsikter, som har en tendens att glömmas bort och ändras stup i kvarten. Man är kristen si, och man är kristen så, intresset sviker när ett så laddat ämne tas upp med sådan skepsis.
Min vän på andra sidan atlanten förklarar att “Saved!” skapades för tolvåriga flickor, som går igenom en svår tid, väljandes eller inte väljandes religionen som ledstjärna. Även här misslyckas den. När blir tolvåriga tjejer gravida?

“Saved!” grepar aldrig tag, och känns skakig och osäker från början till slut. Hade man tagit ett fastare grepp, och tydligt visat vad man ville med filmen, hade slutresultatet troligen blivit intressantare.