Saw IV

Redan under upptakten, där den nu avlidne John “Jigsaw” Kramer dissekeras och hans kranium sågas upp för att sedan avlägsna hans hjärna – tydligt och ingående – framkallar kväljningar. Med “Saw IV” testar den återkommande regissören Darren Lynn Bousman hur mycket den filmcensuren kan tänjas på. Och tänjas kan den. Sannerligen.
I samband med dissekeringen av Jigsaw hittas en kassett i hans mage, som kort därefter spelas upp av agent Hoffman (Costas Mandylor) och presenterar ett nytt svinaktigt “spel” som tveklöst kommer ha än mer plågsamma konsekvenser för de medverkande. Två FBI-agenter fortsätter att pussla ihop bitarna från den föregående filmen och anar att en ny lärling, vid sidan om Amanda, nu tagit Jigsaws spel till en ny nivå. I detta nya spel finner sig SWAT-ledaren Rigg som huvudperson. Under filmens gång och sin egen prövning träffar han flera karaktärer från de tidigare filmerna. Samtidigt fortgår agenternas utredning och liksom i “Saw II” får vi lite mer kött på benen angående Johns förflutna.

När en trilogi bildar ett tetralogi passerar den ofta en gräns som få filmer – eller regissörer – är mogna att passera. Bousman är inte redo att passera en sådan gräns. Den främsta funktionen filmen tycks fylla är att äckla åskådaren till den milda graden att man efter visningen är helt förstörd. Jag anser mig personligen vara ganska härdad av 2000-talets skräckfilmer, men i vissa scener för filmen tankarna tillbaka till Peter Jacksons mytomspunna “Bad Taste” och “Braindead”. Scenografin känns förvisso helt i klass med de första filmerna i serien, och när det kommer till blod och tortyr är Bousmans fantasi, liksom Eli Roths, på topp. Men det hjälper inte. Alla band med den första filmen är klippta, inklusive sågen, och det känns som den här filmen endast rider på föregångarnas titlar. Liksom tidigare klassiker med löjligt många uppföljare, (“Terror på Elm Street”, “Fredagen den 13:e”, mm.) börjar handlingen tryta i denna fjärde film. Vi har sett det här nu. Och nej, vi vill inte ha fem nya uppföljare.

“Saw”-serien är Lion Gates mjölkkossa. Och filmerna kommer säkerligen att tjäna in mycket, mycket mer på framtida klichéartade uppföljare. Den första filmen förblir i mina ögon den bästa, mest finurliga av dem alla. De resterande filmerna, upp till den tredje installationen, höll måttet. Men där tog det slut. Tyvärr.