Saw V

Jigsaw (Tobin Bell) är död, men i agent Hoffman (Costas Mandylor) finns assistenten och efterträdande lärjungen. Han fortsätter uföra det nyskapande rehabiliteringsprogram som ger bortkomna själar en sista chans att rena samvetet och återfå karma. Finare ord för att med skickligt ingenjörskap utsätta folk för sadistiska lekar i skitiga industrilokaler. Hoffman får kalla fötter och försöker sopa bevisen under mattan när kollegan Strahm (Scott Patterson) är honom på spåret.
Sällan har man sett så mycket blod pryda en svensk bioduk. Effekterna är välgjorda, det ska erkännas, men den känslomässiga effekten uteblir. Offren är inga mänskliga karaktärer som väcker medlidande, istället avverkas de anonymt på löpande band likt grisarna i en Scanfabrik. Tid och möda har lagts på kreativa avrättningar, för att göra biografen till ett medeltida torg och publiken till en fascinerad folksamling som skriker efter blod. Men så klipps det hastigt och överdoseras med smaklösa filter, illusionen är borta och kvar är vad som ser ut att vara amatörfilmat material från en ravefest, slarvigt sammansatt i Windows Moviemaker.

När bilden på tv-rutan brusar och Jigsaws förvrängda stämma åter ekar är det svårt att hålla masken. Han har blivit en parodi på sig själv. I begynnelsen ett välkommet tillskott till galleriet av skräckikoner, bland alla Jasons och Freddie Krugers, men den semifilosofiska buktalardockan jagar sin egen svans. “Saw V” lider dessutom av slarvigt manusarbete som förlöjligar logiken i Jigsaws drivkraft. Istället för trovärdig och ond framstår han som en desillusionerad och tragisk uppfinnar-Jocke.

“Saw” och “Hostel” med uppföljare har blivit affischnamn för skräckens nypopulära subgenre, den som kallas tortyrporr. Och liksom barklädda vuxenfilmer på kabelkanalerna har tortyrporren börjat stinka samma sjaskiga dussinkaraktär, berättelserna upprepas inom ramen av vad som blivit ett vinnande koncept. Bara att pizzabudet ersatts av Jigsaw. Vidare lämnas inget åt fantasin, något man försökt kompensera med de obligatoriska twistarna i slutet. Men ingen slutknorr i världen kan överskugga den totala frånvaron av spänning som hemsöker “Saw V”.

Manusförfattarna kämpar med att länka samman “Saw V” med föregångarna och bilda en större helhet, men där de vill expandera ett universum ser jag bara ett svart hål. De årliga Halloweenreleaserna har sedan 2004 blivit en växande fiskdamm av tortyrporr, ett internt referenskalas som belönar fansen för trogen tjänst. För oss andra har filmerna blivit en anledning att bojkotta biomörkret och återigen frukta allhelgonahelgen.