Saw

Dramatiskt anslag. Gåtfull stämning. Hetsig andning. Det här är inledningen på den omtalade filmen Saw där regissören James Wan som även skrivit manus gör sin debut.
Två män vaknar upp på en smutsig toalett fastkedjade på var sin sida rummet med ett lik emellan sig. De har inte en aning om var de är eller varför? Paniken börjar dock sprida sig då den ene förstår vad som håller på att hända. De har fallit offer för “Jigsaw”mördaren som ställer sina offer inför ett ultimatum där de antingen dör eller gör som han säger. Vanligtvis slutar det med att de dör…

Saw kom från ingenstans. Jag hade inte en aning om vad den handlade om eller varför folk pratade om den. Kanske är jag bara inte uppmärksam nog men för mig klämde sig Saw fram ur tomma intet. Jag förväntade mig en vanlig seriemördarfilm där den skyldige alltid är någon man känner igen, där tvist efter tvist komplicerar storyn till förbannelse och där bildspråket är häftigt och sönderklippt. Med andra ord en lam kopia av seriemördarnas seriemördarfilm, Se7en. Jag fick faktiskt rätt i vissa aspekter men otroligt fel i andra.

Det som jag direkt tycker är filmens svaghet är den konstlade dialogen. Cary Elwes, som jag mest känner från parodier som “Men in Tights” och “Hot Shots”, låter på något sätt tillgjord redan innan han börjar skådespela. Det är något i hans sätt att prata som gör att man inte riktigt tror på det han säger. Hans motspelare, Tobin Bell, är inte heller särskilt mångfacetterad men båda två är karaktärer man accepterar. Danny Glover, som spelar utredare, tycker jag vanligtvis är bra men även han tycks läsa direkt ur manus. Filmens inledning som påvisar viss potential i originalitet faller ganska snabbt och min övertygelse om att mina fördomar faktiskt stämmer späs på ytterligare. Även om det är intressant att tilldelas diverse ledtrådar som ska passa in i helheten så känns det som händer inte överraskande. Tvister kommer och tvister går. Men, när man tillslut tycker att man har full koll på filmen händer det som jag innerst inne satt och hoppades på hela tiden. Originalitet! Plötsligt är ingenting som det troddes vara. Upptrappningen som sker är inget annat än en ren adrenalinkick! Plötsligt känns karaktärerna inte alls tillgjorda och allt funkar precis som det ska göra i en sådan här film. Till och med musiken hoppar upp några grader och bygger upp ett klimax utan dess like. Jag är faktiskt nästan i chocktillstånd fortfarande. Filmen i övrigt var ganska segdragen vid tillfällen och jag har väldigt svårt för klipp-klipptekniken som eskalerat utöver det begripliga. Trots detta så imponerar Saw som sagt stort på mig.

James Wan gör en stark debut. I manusform är Saw ett mästerverk. Som film är den bra. Till och med mycket bra när slutet väl kommer.