Scarface

Vissa filmer kan man tröttna på redan minuten efter att man har sett dem för första gången. De åker igenom ens system och åker ut direkt efter. Sedan kan man stöta på den andra kategorin av filmer, där man får lust att se om dem dagen efter att man har sett dem direkt. Det är filmer som man alltid kan ta fram när man ha svårt att välja vad man ska hitta i DVD-hyllan. “Scarface” tillhör definitivt den andra kategorin.
“Scarface” handlar om Tony Montana, en kubansk flykting som anländer till USA och har mat, rikedom och kvinnor som mål i livet. Sakta men säkert bygger han upp ett eget rykte, och får arbeta under viktiga personer. Det är bara en tidsfråga innan han själv blir en av dessa viktiga personer, och maktbegäret äter upp honom inifrån, samtidigt som han får fler och fler fiender runt omkring sig.

Kortfattat handlar filmen om en maffiaboss uppgång och fall. Ett ämne som har visats på duken sedan 30-talet, men trots detta har detta ämne aldrig slutat att imponera på publiken. I och med Scarface försvinner fokus på den italienska maffian, som annars är väldigt populär att filmatisera. Istället är det en kaxig kuban med tydliga framtidsdrömmar som porträtteras, och det är som en frisk fläkt för hela denna genre. Mycket av filmen beror helt och hållet på Al Pacinos fantastiska insats som Tony Montana. Hans kubanska brytning är älskvärd och många av replikerna fastnar i hjärnan. För hur många gånger har man inte hört den odödliga repliken “Say hello to my little friend”, vare sig det kommer från vänners munnar eller i andra filmer. Pacino är Tony Montana. Det går inte att ifrågasätta hans skådespeleri i filmen, eftersom allt sitter så klockrent.

Utöver Pacinos utmärkta skådespeleri finner vi läckra miljöer i 70-talets Miami. Det är rent ögongodis att se kläderna, städerna, parasolldrinkarna. Det är en alternativ miljö till den annars ganska repetitiva 30-talets Chicago som har blivit lite av en stereotyp för maffiagenren. “Scarface” kör sitt eget lopp. Det är en nyskapande och ett vackert bevis på att gangsterfilmer inte behöver innehålla de typiska ingredienserna.

Trots att “Scarface” närmar sig tre timmar försvinner inte charmen någonstans, och intresset är på topp från början till slut. Längden på filmer är oftast något som många klagar på, men i “Scarface” försvinner hela tidsperspektivet. Med tanke på att filmen behandlar så många olika karaktärer, platser och händelser, så känns den aldrig monoton eller långdragen. Den passar som handsken i sin längd och underhållningsnivån är mycket hög. Om man vill luta sig tillbaka och njuta i ett par timmar, så ska man sätta sig framför “Scarface”. Det är en tvättäkta klassiker, med tanke på att den finns på mångas tungor när man nämner genren “gangster/maffia”. Det är ett självklart val i toppen av alla de bra filmer som präglar den genren.