Se upp för dårarna

Helena Bergström har länge varit ett hushållsnamn inom svensk film. Hon är en av de mer framgångsrika skådespelerskorna genom tiderna. Nu är Helena Bergström tillräckligt känd och erfaren för att kunna ta nästa steg i sin karriär, nämligen att ta steget upp från skådespeleri till regi. Den stora frågan är om Bergströms regidebut kan skapa väg för henne att bli lika framgångsrik i ett nytt skede i hennes karriär.
Det är lätt att vara skeptisk mot en film som handlar om två ambitiösa ungdomar, speciellt en sådan där karaktärernas mål är att representera rättvisan genom att söka till polishögskolan. Tjejerna möts slumpmässigt, blir vänner, stöter på motgång, löser ett eller flera problem och till slut så slutar allt lyckligt. “Se upp för dårarna” följer en enkel formel, som tyvärr har blivit alldeles för överanvänd.

I filmens kärna finns dock mer att hämta än samspelet mellan Elin (Rakel Wärmlander) och Yasmin (Nina Zanjani). “Se upp för dårarna” är en genrefilm som försöker hantera vardagsproblem i dagens Sverige. Vi ser problematiken i att en turkisk hjärnkirurg kör tunnelbana, rasismen som Yasmin utsätts för av ett par elever på polishögskolan eller kritiken mot “den svenska fegheten”. Yasmin inte är den typiska invandraren, den stereotypen har ändrats helt. Yasmin är ljus i hyn, pratar perfekt svenska och är självsäker och mogen vilket gör hennes och Elins relation till en slags ying-yang-harmoni. Problemen speglas tydligt men är dock för ytligt, och detta gäller nästan alla filmens aspekter, inklusive skådespeleriet.

Det är intressant att det är två debutanter som valts för att spela Elin och Yasmin, vilket tjänar sitt syfte – karaktärerna blir mer generiska om man inte identifierar dem med någon tidigare roll. Wärmlander och Zanjani är unga och har inget att skämmas för i deras debut på den stora duken. Den andra debutanten, Helena Bergström, lämnar inte mycket att klaga och älta sig över vilket är positivt, men än en gång så ser man tydligt att detta är taget direkt ur den mainstreambiografiska skolbänken. Men vi vet alla att de bästa eleverna är de som hittar sin egen väg, Bergström är tyvärr feg där. Det förekommer en del halvintressanta övergångar mellan foto och ljud där ljudet överlappar klippningen vilket ger en harmoni till strukturen med de överlappande och korsande berättelserna som förekommer i filmen. På håll påminner detta inslag om exempelvis “Amores Perros”, vilket å andra sidan är en orättvis jämförelse.

“Se upp för dårarna” är en trist och förutsägbar film. Men samtidigt försöker den inte göra sig större och bättre än den är, den verkar nästintill vara ärlig med förutsägbarheten och bjuder in dig genom att säga “vi vet att du har sett den… men en gång till skadar inte.” “Se upp för dårarna” är Bergströms första regiförsök, och inför kommande utmaningar kan det bara bli bättre. Tur är väl det?