Seven Swords

Asiatisk film är något som blir allt vanligare, inte minst för oss svenskar. Ofta får vi se toppskiktet av de asiatiska filmerna, och blir därför sällan missnöjda. Jag hade mycket stora förväntningar inför “Seven Swords”, inte minst eftersom den invigde Venedigs filmfestival förra året. Tyvärr var de inte ens nära att infrias.
Under 1600-talet tog en ny regim över makten i Kina och i ett försök att skapa full kontroll över befolkningen förbjöd man folk att utöva kampsporter. Straffet för den som bröt mot den nya lagen var halshuggning. “Eldvind” är en man som utnyttjar detta för sin egen vinning, och i sin jakt efter rikedom åker han från by till by och dödar samtliga invånare. Byborna i nästa by blir dock varnade och hinner förbereda sig innan “Eldvind” anländer.

Det största problemet med “Seven Swords” är att den har alldeles för svårt för att köra på ett och samma koncept, utan måste pröva allt möjligt. Inte nog med att det känns som att filmen har bytt regissör varannan scen, utan den måste också gräva sig in i varenda genre. Ibland är det en renodlad actionfilm, ibland är det en komedi, och ibland är det ett drama. Rörigt är ett milt uttryck i sammanhanget, och stundtals är det extremt svårt att hänga med i svängarna. Och detta leder till ytterligare problem. Två och en halv timme är ganska lång tid för en film som denna, och att hänga med så länge i en så pass stökig film är i princip omöjligt. Du kommer med största sannolikhet att tröttna efter en dryg timme, och den resterande tiden är längtan ut ur biografen ofta riktigt stor. Det enda pluset jag över huvudtaget kan dela ut till “Seven Swords” är för den magnifika musiken, ska du av någon anledning se filmen så skall det vara därför.

För mig är “Seven Swords” bara en alldeles för lång uppvisning i hur många olika sätt det finns att döda på med ett svärd. I slutändan känns det bara larvigt, och chansen att du kliver ut ur biografen och ser ut som ett stort frågetecken är stor.