Sex and the City – säsong 1

“Sex and the City” är serien om Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker) som har en kolumn om sex i den fiktiva tidningen The New York Star. Hennes vänner, Samantha Jones (Kim Cattrall), Charlotte York (Kristin Davis) och Miranda Hobbes (Cynthia Nixon), står för det mesta av materialet i tidningen och är i tur och ordning stereotyper: slampan Samantha, Charlotte, som inte vill annat än gifta sig, och den misslyckade Miranda. Carrie själv är någonting mitt i mellan allt detta, eller ska i alla fall försöka representera stereotypen av en “normal” människa.
De inledande sex (ironiskt nog) avsnitten är väldigt bra. “Sex and the City” var något helt nytt då de kom i augusti 1998. Den beskrevs som vågad med tanke på majoriteten av dialogerna kretsar kring sex, pojkvänner och jetset-livet i allmänhet. TV-serien är en framgångsrik blandning av drama och komedi där allting skildras med glimten i ögat. Det är roligt, och framförallt väldigt lättsmällt. Skådespelarna, med Sarah Jessica Parker är bra, ämnena behandlas med respekt trots att det är humoristiskt. Inledningsvis känns det aldrig flamsigt eller flåsigt.

Boken Sex and the City baseras på Candace Bushnells spalt i tidsskriften New York Observer. Seriens första säsong är baserad på material från Bushnells bok. Frågan är om det inte hade varit bättre att ha en friare attityd i förhållande till boken. Avsnitten blir nästintill identiska efter ett tag. Det som var vågat och överraskande blir bara en parodi på sig själv, och det ämnena som togs upp med glimten i ögat blir plötsligt antingen dödsseriösa eller nedvärderande.

“Sex and the City” är en tjej-serie som trots dess skiftande kvalitet satt stora avtryck i övriga tv-serier. Trots att avsnitten efterliknar varandra är det underhållande, trots att känslan, beroendet av att se mer, aldrig infinner sig. Med totalt 94 avsnitt ställer jag mig själv frågan, vad ska de andra fem säsongerna innehålla när den första säsongen blev överflödig redan halvvägs?