Sex and the City

Det har visserligen gått några år sedan Carrie och Mr. Big stod på Pont des Arts i Paris och tog farväl av en obeskrivlig framgång. Men minnet är färskt, tv-serien var ett välskrivet relationsdrama, inte en glittrig romcom. När man nu valt att plocka med sig tv-karaktärerna till bioduken har man glömt vad som faktiskt gjorde serien framgångsrik. Och det är inte seriens oundvikliga produktplacering och glamour. Det är karaktärerna.
Carrie, Samantha, Miranda, Charlotte och New York är inte vad de en gång var, och det är okej. Men de ges aldrig utrymme att få vara samma personligheter som förr. Carrie Bradshaws tidningskolumn nämns aldrig, Samantha tycks ha tappat passionen, Miranda jobbar knappt, Charlotte är inte välartad och staden New York ersätts av dyra hotell i andra länder.

Nej, detta är inte vad det en gång var. Som bäst är det en hyfsad romantisk komedi, bättre än medelfilmen i genren, men långt ifrån ett medelavsnitt i tv-serien. Passionen och lyckan över att ha varandra och New York omkring sig är som bortblåst. Och detta har dragits ut på 148 långa minuter, motsvarande nästan en halv säsong.

Allt har blivit så filmiskt anpassat, vilket inneburit att man tvingats stressa historien, lämnat oss med stora hål i berättelsen och låtit karaktärerna göra saker de aldrig skulle ha gjort i serien. Humorn är som bortblåst, och även salongens kvinnor är knäpptysta efter självklara oneliners.

Internskämten är många, och bra för de som sett serien. De andra må känna sig förlorade i ett hav av ting de aldrig kan relatera tillbaka till. Mycket har gått förlorat under de fyra åren serien varit borta och materialismen har svalt allt och alla. Och, avslutningsvis, “Sex and the City” är ingen jobbig upplevelse för män, bara en förutsägbar sådan.