Shall we Dance?

Att göra remakes på japanska filmer har mer eller mindre blivit en ny trend i Hollywood. På sistone har det varit mycket skräckfilmer som har gjorts om, men nu är det dags för den första romantiska filmen, Shall we dance?.
John Clark (Richard Gere) är en man som lever i en förort med sin fru Beverly Clark (Susan Sarandon) och sina två barn. Han har allt, en trevlig familj, ett välbetalt jobb och en bred kompiskrets, men trots detta är han deprimerad. Varje dag åker han sin dagliga tunnelbanetur till och från jobbet. På vägen passerar han en rad fönster där det förekommer danslektioner. En dag ser han i ett av fönstrena en kvinna (Jennifer Lopez) som han tycker är så vacker att han bestämmer sig för att utan sin frus tillåtelse börja ta danslektioner i smyg. Han hamnar i en grupp med tre nybörjare, alla killar, men i rummet intill ser han varje gång den vackra tjejen som han snart får veta heter Paulina och ger ut danslektioner till de lite mer inbitna dansarna.

Orginalet till Shall we dance blev en riktig succé när den landade i japan för ungefär nio år sedan, att remaken skulle bli lika bra känns som en ganska omöjlig uppgift, framförallt med en regissör som tidigare aldrig har gjort en känd film.
Filmer som handlar om dans är kanske inte det vanligaste vi brukar se på bioduken, att säga att man måste gilla dans för att se “Shall we dance?” vore dock att säga för mycket. Även om filmen bitvis har långa stunder där det bara är några personer som står och dansar så är dansen mer än bihandling. Även om allt kretsar kring den så är detta mer en film som tar upp relationer och kärlek.

Skådespelarprestationerna är precis som det mesta i den här filmen på tok för stela och oberörande. Richard Gere som ska vara riktigt deprimerad har svårt att lyckas. Han står i princip och säger “jag har aldrig varit mer deprimerad än vad jag är nu”, men klarar inte av att visa det och detta känns ytterst mediokert från Geres sida.
Jennifer Lopez gör inte heller hon någon flelfri insats. Även om hon kan dansens alla konster så har hon mycket att lära inom skådespeleri. Skådespelaren som gör den bästa prestationen är tveklöst Susan Sarandon, hon gör precis vad hon ska och är ett av de få behållningarna i denna film.
Sedan tycker jag att Richard Gere är på tok för gammal för rollen, att spela en 50-årig man i en film som tar upp problem som är vanligare i 30-årsåldern känns fel. Dessutom är motskådespelerskan Jennifer Lopez även hon 20 år yngre än Richard.

Sedan var det det här med förutsägbara filmer. Det känns inte kul att sitta i en biosalong och beskåda en film som man vet precis hur den kommer att sluta. Det lyckliga slutet är så självklart att jag presonligen skulle bli lyckligare med ett olyckligt slut.

Denna film är bara ett långt tidsfördriv i väntan på det lyckliga och förutsägbara slutet som man vet kommer förr eller senare. Det finns många filmer på bio just nu som ger betydligt mycket mer än vad Shall we dance gör.