Shelter

För fem år sedan gjorde Måns Mårlind och Björn Stein den uppmärksammade filmen “Storm”. Man hade då en budget på 22 miljoner kronor, ett svenskt manus och Eva Röse att jobba med. Filmen blev en publiksuccé vilket har lett till att förutsättningarna nu, fem år senare, ser lite annorlunda ut. De två regissörerna har tagit steget över Atlanten, de 22 miljoner kronorna har blivit 22 miljoner dollar, och Eva Röse har bytts ut mot Julianne Moore.
Julianne Moore spelar en rättspsykolog som jobbar med att behandla patienter med personlighetsklyvning. När hon så en dag stöter på Adam inleder hon som vanligt ett arbete med att bevisa att han hans olika personligheter bara är ett eget påhitt. Ju längre hon arbetar med honom desto mer inser hon dock att detta är något utöver det vanliga, och snart visar det sig att alla hans personligheter är personer som har levt på riktigt, men dött under oklara omständigheter.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan “Shelter” och M. Night Shyamalans senare verk. Tyvärr är ju regissören Shyamalan, som efter “Sjätte sinnet” har klappat ihop fullständigt och radar upp kalkon efter kalkon, inte den bästa inspirationskällan. Likt flertalet av Shyamalans filmer inleder “Shelter” hyfsat, för att sedan trassla in sig allt mer i oklarheter och övernaturligheter. Vad som bara borde ha varit en psykologisk thriller, vilket det också börjar som, blir istället precis lika schizofren som patienten den skildrar. Ambitionen att skrämma på ett mer psykologiskt plan än bara genom “hoppa till”-effekter är god och fungerar inledningsvis. Olyckligtvis fallerar det fullkomligt i takt med att filmen blir allt mer oförklarlig och tar sig allt längre ifrån något som skulle kunna förklaras med logik.

Det finns mycket att säga om Måns Mårlind och Björn Stein, men att säga att de gör konventionella filmer är inget man gör i första taget. Dessvärre hjälper det inte i det här fallet. Jag vill tycka om “Shelter”, och jag unnar regissörerna all framgång de kan nå; men hur mycket jag än vill är detta inte något annat än ett sammelsurium av oförklarliga händelser och invecklade förklaringar. Och den sista halvtimmen är tyvärr inte något annat än rent patetisk.