Shopgirl

Mirabelle lever ett tråkigt och ensamt liv. På dagarna jobbar hon på handskavdelning på en stor och exklusiv affär. På kvällarna försöker hon pussla ihop sitt liv, och på något vänster göra konst av depressionen. En dag, möter hon Jeremy i tvättstugan. Han är omogen, misslyckad och fattig. De börjar träffas, men Mirabelle ändrar snabbt inriktning då hon möter Ray, en rik och framgångsrik man i femtioårsåldern.
Historien är lika oengagerande och tråkig som respektive karaktärs liv. Mirabelle måste fråga sig själv vem hon älskar och varför. Kärlek fungerar inte så herr Steve Martin, som förutom att spela huvudrollen också har skrivit manus. För de som trodde att den gamle Saturday Night Live-räven fortfarande hade en komisk ådra, kan ni nu tänka om. Det är ledsamt att se någon som fått folk att skratta vid så många tillfällen plötsligt gå och bli en tråkig gammal gubbe.

Den otroligt långa och utdragna inledningen till råga bygger upp en väntan på en stor rejäl twist eller vändning. Men, man bara berättar vidare och vi förbereds aldrig på någonting eftersom det knappt är någonting som följer. Berättarröster är något som jag normalt är en stor beundrare av. I “Shopgirl”, känns den utomstående berättarrösten helt felplacerad, och övertydlig. Ska man använda sig av berättarröst ska det åtminstone vara en av karaktärerna som berättar.

Att sedan filmens enda positiva överraskning, Jason Schwartzman får en så liten och oviktig roll är tråkigt. Inledningsvis får han visserligen mycket utrymme, och är då charmig, och skapar hopp. Men när Mirabelle träffar Ray så låter man Schwartzman försvinna, och komma in med några djupa värderingar om livet med ojämna mellanrum.

Sammanfattningsvis är “Shopgirl” oengagerande, och helt enkelt bara otroligt tråkigt.