Shrink

“Shrink” handlar om en deprimerad hjärnskrynklare som självmedicinerar sig med stora doser gräs, vilket får honom att bli folkskygg och paranoid till den milda grad att han inte längre klarar av att hjälpa sina patienter.
I mina öron låter en sådan premiss som en flamsig komedi, kanske mest för att gräs oftast används i humoristiska sammanhang, men i fallet “Shrink” är det den totala motsatsen. Det är ett lågmält drama så slött att jag ibland måste ge mig några lavetter för att hålla mig vaken. Kevin Spacey spelar huvudrollen som psykologen Henry Carter, och varför han röker som en skorsten får ni själva se efter då det formar hela ryggraden i filmen. Spacey levererar nästan alltid solida prestationer och så även här. Han spelar sin roll på ett väldigt övertygande sätt och det skulle inte förvåna mig det minsta om han var stenad i verkligheten när han spelade in filmen.

När gräs figurerar i komedier skruvas stenade karaktärer upp, det är coolt att röka på, men i “Shrink” är det med lite mer nykter syn man skildrar drogen på. Tristess, ångest och paranoia är något vår käre psykolog får hantera under stora delar av filmen och han struntar mer och mer i sitt utseende, och i sitt liv i allmänhet.

“Shrink” griper sällan tag i mig på ett berörande sätt, och istället för att känna med stackars Henry Carter och hans problem blir man mest irriterad på honom, han blir en martyr som vägrar rycka upp sig, en börda för omgivningen som inte vill ta emot hjälp när det ges. Filmen står still under långa partier, och den vandrar ofta iväg utan någon särskild destination. Patienterna han behandlar, bortsett från en rolig biroll av Robin Williams, är tråkiga, färglösa och dryga, och likt Carter själv önskar man att man kunde stänga av dem.