Sicko

Många har genom åren idylliserat USA som frihetens stamort på jorden. Men i USA saknar 50 miljoner invånare sjukförsäkring, 18 000 dör årligen som en direkt följd av detta och nu har Michael Moore, geniet och den amerikanske hjälten gjort en film som granskar det amerikanska sjukvårdssystemet. Vad han kommer fram till borde få varje amerikan att skämmas, och det kanske är därför kritikerna varit så tysta.
“Sicko” är två timmar av gråtande människor med hälsoproblem, utan någon utarbetad ekonomisk eller juridisk kritik, annat än kritiken av försäkringsbolagen som framförs genom de gråtande människorna. Det är väl ungefär det värsta jag kan skriva om “Sicko”. Och där slutar det. Michael Moores senaste dokumentär är som filmskaparens andra filmer, inte fläcklös, men extremt underhållande.

I “Sicko” tar Michael Moore ett steg tillbaka och är inte lika synlig framför kameran som under hans tidigare filmer. Istället guidar han oss igenom sin historia med en tydlig och bra röst. Michael Moore syns i bild för första gången efter 45 minuter, och det blir genast en gnutta roligare, även om allvaret fortfarande infinner sig. Mr. Moore har bra komisk tajming och är duktig på att bedöma sitt användande av ironi och sarkasm. Moore inleder filmen med att måla upp olika skräckhistorier och intervjuar personer som blivit missbehandlade av diverse försäkringsbolag. Han drar i tårdrypande trådar och gör mer eller mindre allt han kan för att vi ska få sympati för hans intervjuoffer. Moore har även byggt upp tidigare filmer utifrån samma mall. Den första timmen är informativ, den andra mer humoristisk och konkret.

Michael Moore ställer rätt frågor och ställer sig ofta inte på samma sida som personerna han intervjuar, även om han egentligen står på deras sida. Han försöker representera det han motarbetar och ofta känner han till svaren på frågorna han ställer, han är så pass påläst, men ställer frågorna för att presentera sin syn. Moore har själv sagt att han har svårare att komma in på företag, snacka med anställda eller företagsdirektörer i och med att han blivit känd. Folk har blivit rädda för Moore.

Moore är duktig på att böja sanningen en aning, allt för att den ska passa in i den historien han berättar. Men när det väl kommer till kritan är ändå sjukdomar, och den medföljande kostnaden är den mest bidragande orsaken till personlig konkurs och hemlöshet i USA. På så sätt spelar det ingen roll hur många motargument Moores motståndare kommer med, Moore har ändå rätt i slutändan.

Vad som satt Moore i knipa är hur han glorifierar Kuba. För den saken riskerar han tydligen fängelsestraff, vilket i sig kanske vittnar om vilken beundransvärd film han gjort. Moores kommentar är komisk: “Det är fullkomligt löjligt. Som amerikan borde jag få göra vad jag vill och resa vart jag vill.”

George W. Bush, som sannolikt inte själv upprättade landets sjukvårdssystem, tar omotiverat stor plats. Och det är synd, gränsen mellan dokumentär och propaganda är hårfin, och frågan är om inte Moore vacklar över åt propagandahållet alltför ofta. “Sicko” är en lysande och mycket underhållande film, där allt säkerligen inte alltid är så bra som Moore vill få det att se ut.