Silent Hill

På en nergången biograf i Aptos, Californien med plats för närmare 300 personer sitter två vilsna svenskar och inväntar att filmatiseringen av Konamis succéspel Silent Hill skall ta sin början. Spel i symbios med vita duken har inte varit ett fungerande recept. Vi har tvingats genomlida filmer som “Bloodrayne” och “Alone in The Dark”, filmer som utan tvekan kvalificerar sig på listan över de sämsta verken inom filmens förtrollande värld.
En liten flicka som vandrar iväg i sina dagdrömmar. Den röda tråden i varje enskild händelse är staden Silent Hill som den lilla flickan nämner vid namn. En kärnfamilj slås i bitar, varpå den envise modern bestämmer sig för att bena ut begreppen en gång för alla. Tillsammans med dottern beger de sig till den ödegivna lilla staden som är draperat i ett stort mysterium. Väl framme råkar de ut för en bilolycka och när modern vaknar till liv är dottern borta. Sakta dras hon in en katt-och-råtta-lek där inget står riktigt till.

De stora problemen med att föra över material från spel till film är att man ofta försöker tona ner fantasin och skapa en mer polerad såväl som verklighetsförankrad yta. I “Silent Hill” ignorerar man detta totalt och inramningen för hela projektet är verkligen underbar. Det är skitigt, det är blodigt och flera klimaxscener är imponerande. Dock saknas det lilla för att skrämma publiken. Det var trots allt meningen att det skulle vara en skräckfilm. Nåväl.

Sean Bean är en grym skådis, det vet vi sedan innan. Tyvärr är hans roll undanputtad till fördel för snygga tjejer med löjligt tighta kläder som springer runt och är allmänt yra, även om dialogen fungerar för det mesta. Du kommer inte att köpa en biljett till denna film för dess Shakespearianska ådra, ändå. Hoppas jag.

Som spelfantast och hängiven anhängare av serien kanske det är svårt att blunda för enkelheten i fusionen – spel och film. “Silent Hill” är för enkel, alldeles för rättfram och trots ett finurligt slut och effekter i världsklass faller ändå filmen på sin historia som aldrig suger in tittaren samt berättas på ett något avigt sätt. Dessutom kan filmen lätt uppfattas som för lång i förhållande till sitt manus.

Fans av spelet får sitt lystmäte uppfyllt i detaljer som hela tiden påminner dem om spelet. Den vanlige biobesökaren kommer att imponeras av sanslösa specialeffekter, en annan kanske bara gäspar. “Silent Hill” är i vilket fall som helst den bästa adaptionen av ett tv-spel någonsin. Å andra sidan var det inget större problem att krossa konkurrensen i genren.