Sin City

Det finns flera olika sätt att gå tillväga när man skapar en film av en serietidning. Spider-Man var ett lättsamt sätt, Hulken var ett djupare. Första gången jag läste att Frank Millers “Sin City” var på väg till den vita duken blev jag arg, besviken och irriterad på både Frank och industrin. Varför skulle de förstöra ett mästerverk och varför har Frank godkänt arbetet? Tiden gick och namn såväl som regissörer började avslöjas. Jag var långt ifrån lugn och var fortfarande skeptisk till produktionen i sin helhet. Sen såg jag en trailer och rädsla tonade sakta över i förväntan – en förväntan utan tro.

Frank Miller, Robert Rodriguez och gästregissören Quentin Tarantino har skapat mer än en modern klassiker i Sin City. De har förverkligat drömbilden av hur en adaption av en serietidning skall fungera i filmsammanhang. Den svartvita grunden, ett starkt bildspråk och ett minimalt arbete med färger som bildar illusionen av en drömvärld som är skitig, mörk och skrämmande. Ett omsorgsfullt val av några av de historier som kan finnas i Frank Millers alster. Bruce Willis, Mickey Rourke, Rutger Hauer, Clive Owen, Benicio De Toro, Michael Clarke Duncan, Jessica Alba och Brittany Murphy är ett urval i en rollista som imponerar både pappret och prestationsmässigt.

I Sin City finner vi Marv, en hårdhudad gangster med ett brustet hjärta. Hartigan, en polisdetektiv som vägrar ge upp en jakt som i slutändan kan kosta honom hans liv. Våldsamt, brutalt och blodigt får jag följa en grupp människors olika öden och livshistorier. Små berättelser om kärlek, hat, svek och ensamhet som är starkare än livet självt.

Sin City är ett mästerverk. Skådespelarna fullkomligt lyser, övertygande regi och en audiovisuell upplevelse som är svårslagen i alla kategorier. En grafisk novell med puls som bryter gränser och är stilbildande. Jag hade fel om denna film. Jag vägrade tro på den och får nu inse mig slagen. Årets bästa film är Sin City. Förlåt för att jag tvivlade.