Skeleton Key

Skräck enligt mallarna är ingen ovanlighet på de svenska biograferna. Med alla nyinspelningar som kommit senaste åren, både på japansk skräck och västerländska klassiker, känns det som att det mesta gjorts ett par gånger vid det här laget. “The Skeleton Key” är visserligen en ny historia, men den känns ändå gammal.
Filmen handlar om en ung kvinna (Kate Hudson) i amerikanska södern som tar anställning hos ett par ute i träskmarkerna där mannen nyligen förlamats av en stroke. Snart upptäcker hon att allt inte är som det verkar. I den mörka södern lever fortfarande tron på svart magi kvar och snart vet hon inte själv vad hon ska tro.

När jag ser vissa filmer känner jag på mig att det bara är en tidsfråga innan hela klabbet kommer urarta helt. “The Skeleton Key” är en sådan film. Den börjar i samma stil som en hyfsad TV-film och är varken särskilt spännande eller originell men inte heller usel. Snart börjar dock klyschorna komma. Billiga skräckeffekter blandas med ett birollsgalleri där alla skådisarna verkar ha fått instruktioner om att mest bara blänga på varandra och uppträda konstigt. Trots detta är skådisarna det som främst räddar filmen från att kollapsa efter tio minuter istället för efter en timme. Kate Hudson är onekligen en habil skådis, samma sak med Gena Rowlands, och båda gör det bästa av situationen. Däremot är John Hurt skamligt bortkastad som paralyserat stroke-fall.

Det som i slutändan drar ner betyget till avgrundsdjupa nivåer är ett kalkonartat slut som både är larvigt och förutsägbart. För mig kändes det som att det fanns viss potential i storyn men den förverkligas aldrig. Den här soppan blir aldrig varken läskig eller intressant och jag rekommenderar att lägga pengarna på en annan film om man vill fly sommaren in i biomörkret någon timme.