Publicerad kl 17:42 den 26 Sep 2013

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Någonstans måste något ha försvunnit. Huruvida det rör sig om inspiration som gick vilse någonstans under filmandets gång, eller om det är hela partier av filmen som kommit bort i klippningen vet jag inte, men någonstans måste något ha försvunnit för att göra ”Skumtimmen” ofullständig.

Det börjar bra – rent av oerhört bra. Anslaget utlovar epik i de öländska alvarmarkerna. Bilderna är färgkodade i grön-gul-brunt och motljuset gör denna inledning som utspelar sig precis i mitten av 1900-talet väldigt tjusig och tilltalande. Efter lite mord förflyttar sig handlingen till det 90-tal där filmen i huvudsak ska utspela sig. Plötsligt är det varma bildspråket utbytt mot karga blågrå miljöer med molntäckta himlar och vad som nästan verkar vara en ständig skymning. En ständig skymning hade det dock funnits något poetiskt i, här blir det bara kallt och trist.

Sen tuffar det på, som ett tåg under vinterhalvåret. Rätt som det är står det stilla och trampar vatten, men när det väl går så är det rätt behagligt. Filmens intrig kretsar kring Julia vars son mystiskt omkom tjugo år tidigare, vilket hon klandrar sin far för. Hennes far har i sin tur en teori angående sitt barnbarns försvinnande, nämligen att mannen som begick morden i filmens inledning men sedan funnits död i själva verket skulle ha överlevt och varit inblandad i fallet. Medan trådar nystar upp sig får vi följa Julia och faderns resa mot en försoning, när det visar sig att allt kanske inte varit som det verkat. Denna intrig som utgör filmens kärna gestaltas trots oinspirerad scenografi med bravur, berättandet sker förhållandevis subtilt med ett väldigt effektivt bildspråk som vittnar om att man följt devisen att inte i ord säga det som minst lika väl kan sägas i bilder. I samspel med Thomas Dybdahls stämningsingivande musik får regissören Daniel Alfredson en riktigt nervbitande känsla i filmens bästa delar.

”Skumtimmen” är baserad på Johan Theorins roman med samma namn, och det är tydligt att filmen är som bäst när den utnyttjar sitt medium optimalt. Den känsla av obehag som infinner sig gör det inte på grund av intrigen, utan tack vare bild och ljud. Tyvärr är det även tydligt vad hundra minuters film inte är lika optimerat för. Det figurerar för många karaktärer för att man ska kunna lyckas med att verkligen gå på djupet med någon. Samtidigt som intrigen förmedlas helt i sin ordning, saknas till stor del det som gör en historia nyanserad och dynamisk. Det är här man kan börja misstänka att det ursprungligen fanns en större tanke med filmen, som hade gett utrymme att utforska dess karaktärer ytterligare, som hade gett plats för allting runt omkring intrigen och därmed gett den en större mening. Det är produktioner som denna som borde göras i miniserie-format för att komma till sin rätt, där den hade varit betydligt bättre lämpad.

Jag ser verkligen ambitionen, potentialen är enorm. Dessvärre tyngs filmen ner av bristande dynamik i sin handling, och ser i sina sämre stunder ut som en genomsnittlig svensk TV-deckare. Å andra sidan har den ett flertal utmärkta scener – inte minst sin starka öppning – och ser i sina bästa stunder ut som en modern new hollywood-symfoni. Det är synd bara att inte den nivån kan hållas filmen igenom.

Skumtimmen

Regi

Daniel Alfredson

Skådespelare

Björn Andersson,
Eva Fritjofson,
Felix Engström,
Lena Endre,
Max Felder,
Thomas W. Gabrielsson,
Tord Peterson

Genre

Drama, Thriller

Originaltitel

Skumtimmen

Premiärdatum

27 september, 2013

Språk

Svenska

Längd

97 minuter

Produktionsår

2013