Sleeper Cell – säsong 1

Vänner, grannar, makar, svarta, vita, araber, européer, amerikaner? Terroristerna finns mitt ibland oss och är inte alltid de som man föreställer sig. “Sleeper Cell” kretsar kring en terroristgrupp med målet att utsätta Los Angeles för ett attentat ingen någonsin skådat.
Darwyn al-Sayeed, en FBI-agent infiltrerar gruppen och sätts hans egna värderingar och muslimska tro sätts på prov när han tvingas bevisa sin hängivenhet till terroristernas kamp. Hur många är det okej att döda för att rädda ett större antal? Darwyn tvingas ta ställning till frågor han själv inte har några svar på, och måste samtidigt brottas mot medelamerikanens fördomar mot den muslimska tro han älskar.

Liknelserna till Fox alltid hyllade actiondrama “24” är många. Dramaturgin är uppbyggd på samma sätt, men istället för att jaga terroristerna, handlar serien om terroristerna. “Sleeper Cell” är andra sidan av “24”. “Sleeper Cell” ger, till skillnad från “24”, intrycket av att vara en autentiskt serie som förmedlar känslan om att så här skulle det verkligen kunna vara. Frågan är med vilka ögon man kommer se Jack Bauer när han ska rädda världen för trettioelfte gången i nästa “24”-avsnitt.

När “24” lyckas vara intensivt vecka in och vecka ut, lyckas “Sleeper Cell” sällan greppa tag, skaka om och pumpa upp adrenaliet. Det är inte heller meningen. Alla har sina tråkiga vardagsliv, med sina ännu tråkigare vardagsjobb, (lärarvikarie, butiksbiträde, säkerhetschef, bowlinghallsvaktmästare), sina mänskliga behov och problem. När Jack Bauer flyger helikopter sitter Darwyn och hans terroristvänner i trafikstockningar eller nere i bowlinghallens pannrum, där cellen har sin samlingslokal.

Dialogen är extremt välskriven, skiftar fram och tillbaka mellan arabiska och engelska, och samtidigt lyckas skaparna utmana den islamfobi som finns, inte bara i USA, men också i Sverige. “Sleeper Cell” är en intensivkurs i koranen och en guide i hur du spränger Los Angeles i luften – utan att sova.