Sleeping Beauty

Det är ett ständigt ekande I författarinnan Julia Leighs regidebut. Jag vill verkligen uppskatta “Sleeping Beauty” mer än jag gör, filmen är antagligen en djup metafor till någonting mycket större än det verkar, men Leighs debut haltar och varje rum hon sätter sina karaktärer i ekar hopplöst.
Leighs sterila miljöer ska förstärka oskuldsfullheten som omgärdar Emily Browning, filmens huvudkaraktär. Browning, som närmast påminner oss om en ömtålig porslinsdocka, försöker få ekonomin att gå ihop genom att låna ut sin kropp till medicinska experiment på sitt universitet. På dagarna hinner hon också med att jobba i kopieringsrummet på ett kontor, tvätta bord på en restaurang, prostituera sig på kvällarna och efter märkliga omständigheter jobbar hon som servitris på fetischismsammankomster hos en rik farbror, och övertygas om att det inte kommer att ske någon penetration. Browning reser inga ögonbryn, hon bryr sig inte.

Trots att vi får en mångsidig inblick i Brownings vardag får vi aldrig ett grepp om vem hon egentligen är; den ende hon verkar bry sig om är hennes sjuke, alkoholberoende vän. Men samtidigt är hon en risktagare, hon blir snart involverad i en verksamhet där hon sövs medvetslös på en herrgård där äldre män gör allting förutom penetrerar henne. Hon bränner sina pengar, men kan inte sluta jobba.

Men inget av det här, trots sin fina estetik, får oss att tycka någonting. Leighs distanserar oss från Browning, vi ser aldrig några närbilder, hon visar extremt få känslor och beter sig antingen som en robot eller psykopat. Eller bådadera. Relationen till den sjuke vännen förklaras aldrig, inte heller varför hon jobbar så hårt, men inte har några pengar. Vi får aldrig veta varför hennes sociala liv är så missanpassat eller varför hennes hyresvärd tycker så illa om henne.

Är “Sleeping Beauty” en poetisk observation av ömtåliga människor i ett kontemporärt Australien misslyckas den kapitalt med att säga något om detta, eller ge observationen något djup överhuvudtaget. Men det största problemet är att Leigh presenterar en film helt utan känslor, trots att den har potential att vara en total känslostorm. Visionen, kanske ambitionen, måste uppmuntras, men resultatet är tyvärr helt oförståeligt.