Sleepwalk With Me

Jag har för mig att jag någon gång har hört någon utnämna Mike Birbiglia till världens minst kända komikerstjärna. Huruvida den tesen är något som bottnar i fakta låter jag stå oskrivet, men vad den däremot gör är att fint illustrera vem Mike Birbiglia, mannen bakom årets finaste amerikanska indiekomedi, är.
“Sleepwalk With Me” är Birbiglias uppgörelse med en knackig komikerbransch, dysfunktionella familjeförhållanden och förgängliga kärleksrelationer berättat utifrån sömnsjukdomen REM behavior disorder, som såväl huvudkaraktären i filmen, Matt Pandamiglio, och Mike Birbiglia själv har.

Redan här inser du att det här är ännu en Woody Allensk, semisjälvbiografisk film om neuroser – och det vore lätt att avfärda “Sleepwalk With Me” som just en ytterligare sådan. Neuros- och dysfunktionalitetselefanten i rummet är i allra högsta grad påtaglig. Sättet på vilket Birbiglia adresserar kameran är en övertydlig blinkning till “Annie Hall” och användandet av flashbacks/-forwards och drömsekvenser doftar tungt av det mest experimentella från Allens magiska sjuttiotal. Men Birbiglia har någonting som Allen har tappat på senare år: en säregen och exceptionell berättarton.

Birbiglia har nämligen, åtminstone i min bok, vuxit till att bli en av den amerikanska ståuppscenens skickligaste berättare. När andra komiker byter ämne från flygplanstoalett till miniatyrschampooflaskor efter en belönande punchline väver Birbiglia istället elegant ihop sin sjukdom med brustna förhållanden och knivskarpa självinsikter. Andra komiker gör podcasts och skriver tweets, Birbiglia läser upp essäer i NPR och skriver off-Broadway-pjäser. Det förefaller sig liksom naturligt att det berättande som Birbiglia, när han stått ensam på en scen, kunnat beröra mig med så många gånger gick att översätta till ett filmmanus.

För det som starkast berör mig med “Sleepwalk With Me” är just manuset. Det är precis som Birbiglias komik: charmigt slött, oväntat och avväpnande naket. Jag drar mig inte för att säga att manuset, författat av Birbiglia tillsammans med radiokollegan Ira Glass, är ett av mina absoluta favoriter i modern komedihistoria. “Sleepwalk With Me” är en rörande vacker, stundom överväldigande smartrolig och charmig tolkning av det komiska skrået, familjerelationer och kärlek som förtjänar att ses av alla som någonsin ägnat minsta lilla flyktiga tanke åt the loneliness of the stand up comedian.