Sommaren med Monika

På gatan där kärlek och hat går hand i hand bor vi. Där kärlek och hat förbinds börjar en nödvändigt. Där och då kärlek föds blossar hatet upp; uttryckt i svartsjuka eller mot kärlekens förgänglighet. När hatet mot förgängligheten sinar sås de första fröna av hat mot den som tidigare översköljdes av kärlek. Och så går kärlek och hat hand i hand och fram och tillbaka på gatan.
På gatan där kärlek och hat går hand i hand har Harry och Monika nyss flyttat in. Där för de en tillvaro präglad av dålig ekonomi och framtidsfunderingar. Efter att ha spenderat en skärgårdssommar fylld av brinnande nykärlek har de lämnat sina familjer för att tillsammans, med all den varsamhet och mognad som krävs, ge sitt oväntade skärgårdsbarn en schyst uppväxt.

Barnet får en taskig uppväxt.

Sommaren med Monika skrevs inte av Ingmar Bergman. Det märks. Den skrevs av Per Anders Fogelström; som en novell. Därmed skrevs också Bergmans spelregler om när han 1953 filmatiserade denna. För även om Bergman samma år satte upp pjäser som Kafkas Slottet och Pirandellos Sex roller söka en författare, på Malmö Stadsteater där han sedan 1952 var anställd, så var Sommaren med Monika något av en lättsam och juvenil film som inte var Bergmanaktig. En film där han medvetet inte drog i alla snörena och tillät sig hänföras av ungdomens kraft. Det skulle snarare kunna vara ett verk av en dynamisk franskamerikansk duo. Typ Alain Resnais och Michael Curtiz.

För det börjar glättigt och sött. Det anslås en ton om hur vacker kärleken är när den brinner i de ungas ögon. Hur allt möjliggörs, trots dystra förhållanden, om man håller ihop med den man älskar. Därför flyr också Harry och Monika, i en omfamning, ut i den stockholmska skärgården.

Där har amerikanen gjort sitt.

Fransmannen har läst existentialistisk litteratur; tycker historien är tråkig. Gör Monika gravid. Därefter förs en diskussion om ansvar och tillit. För medan Harry har gjort sitt för att barnet och Monika ska ha det någorlunda bra, har hon inte hållit sig trogen. Brottet uppdagas och man önskar försoning. Det förs resonemang.

Sommaren med Monika är en frustrerande film, som uppdelad i två halvor, frammanar otillfredsställelse. Under den söta delen känns det mest oftast påklistrat. Det känns för gulligt. Och under den dystra, känns det inte angeläget och mest plågsamt. Tidsrymden är för knapp och historien för konstruerad.

Fram och tillbaka går kärleken och hatet. De knyts samman av ett handslag och hatet kniper fast hårt om kärleken. Det finns ett hat i var kärlek. Det gäller bara att upptäcka den fort nog. Det är det viktigaste vi lär oss av Sommaren med Monika.