Sommarnattens leende

När Ingmar Bergmans poetiska “Sommarnattens leende” kom ut 1955 skulle det fortfarande dröja fem år innan regissörens mer mörka sida speglades på vita duken. Det var inte förens “Det sjunde inseglet” kom ut 1957, följt av de tre andra filmerna i den oerkända “Gudstrilogin” och en rad andra tunga filmer som vi faktiskt kan uppskatta Bergmans komedier på ett annorlunda sätt. När man tänker tillbaka på bland annat “Persona” och “Viskningar och Rop” och jämför dem med “Sommaren med Monika” och “Sommarnattens leende” framgår Bergmans storhet ännu tydligare.
Filmen utspelar sig i en idyllisk liten svensk stad i sekelskiftet 1900. Vi blir presenterade för Fredrik Egerman och hans hustru Anne. När de en kväll besöker teatern och möter Fredriks gamla flamma Desirée tar saker och ting en hastig vändning. Fredrik söker upp Desirée och han berättar för henne om sina äktenskapsproblem. Det ena leder till det andra, och på vägen uppstår en rad humoristiska händelser. Andra halvan av filmen utspelar sig på en skånsk herrgård.

Bergman får ut det yttersta av sina skådespelare, och hans kvinnor lyser lika markant som Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom i “Tystnaden”, trots en tidsskillnad på nära tio år. Komedin är inte helt oväntat ganska subtil men förstärks stundtals av en superb Gunnar Björnstrand. Samtidigt är den något förutsägbar och ytlig, möjligtvis avsiktigt. Men tanke på hur Bergman behandlar kärlek i senare filmer är det inte helt otänkbart.

“Sommarnattens leende” förblir ändå en fantastisk filmupplevelse, och även om jag inte personligen anser att det är hans bästa, hamnar den ändå högt upp på listan.