Publicerad kl 00:00 den 4 Okt 2005

av

Ella Koinberg

ekoinberg@cine.se


Är det inte bara underbart när man har satt sig tillrätta i tv-soffan eller biostolen och plötsligt inser att det är ett komplett mästerverk man åskådar? Man är inte medveten om det när man sitter med sin popcornbunke, eller M&M’s och tittar på kommande filmer innan filmen börjar. Nej, det händer först en bit in i filmen, när man lärt känna karaktärerna lite mer och får ett grepp om vad som troligen kommer att hända. Speak är definitivt en sådan film.
Melinda Sordino lever ett normalt tonårsliv. Hon har många vänner, bra betyg och är helt enkelt lycklig. Allt detta, hela hennes liv raseras då hon utsätts för en traumatisk händelse under en fest i slutet av vårterminen. Hon tillkallar polis, och eftersom de flesta på festen är underåriga utbryter kaos när polisen kommer. Alla flyr, även hennes vänner. Allt som någonsin betytt något för henne slås i spillror. Hennes föräldrar märker ingenting. Mamman är för upptagen med sitt jobb och har knappt tid att se sin dotter menas pappan är arbetslös och hemma dagarna i ända, men når inte fram till henne. Senare på sommaren börjar Melinda highschool och märker hur hennes vänner ignorerar henne och skaffar nya kompisar. Ungdomarna ser henne som en tjallare. Hon får en dålig start med SO-läraren Mr. Neck, och den utvecklas till ren terror. En ny bildlärare på skolan ger henne emellertid hopp om livet igen och lär henne att utrycka sig i konst.

Detta kanske låter som den typiska highschool filmen, den där du har sett ett antal gånger och verkligen inte orkar se igen. Tänk inte så! Detta får absolut inte ses som en sådan film. Det är så otroligt mycket mer känsla i Speak än i vilket annat tonårsdrama som helst. Till skillnad från andra filmer väljer huvudpersonen att inte berätta något till någon om vad som hänt. Detta medför självklart mer problem. Att bevittna Melinda gå igenom allt detta gör verkligen att man känner sig knäsvag, illa inombords, man vill så gärna ingripa men kan inte.

Att se fjortonåriga Kristen Stewart, som medverkat i bl. a Panic Room med Jodie Foster, och Cold Creek Manor spela en så kraftfull och känslomässig roll som Melinda Sordino är verkligen en fröjd. Steve Zahn gör också en makalöst bra insats som bildläraren Mr. Freeman. Regissören Jessica Sharzer lyckas också skapa en väldigt bra stämning genom hela filmen. Grädden på moset är hur bra det är filmat. Det framhäver ännu mer det känslomässiga i filmen.

När eftertexterna väl rullar igång sitter man där med en dyblöt näsduk och önskar att filmen inte var slut. Man kan tänka sig att det bara är att se om filmen, om den nu va så bra, men det är det inte. Känslan första gången man ser Speak är något extra som man borde ta vara på. Men visst är det en film som passar in i dvdhyllan, absolut. Se filmen i lugn och ro, gärna med en vän eller pojk/flickvän och framförallt – Njut!

Speak

Regi

Jessica Sharzer

Skådespelare

Allison Siko,
Hallee Hirsh,
Kristen Stewart,
Steve Zahn

Genre

Drama

Originaltitel

Speak

Premiärdatum

20 januari, 2004

Språk

Engelska

Längd

89 minuter

Produktionsår

2004