Speed Racer

Wachowski-bröderna, ehr, syskonen, sätter ambitionsnivån lågt när de regisserar film för första gången sedan Matrix-sagan. Bara några sekunder in i “Speed Racer” vet du att väldigt mycket är väldigt fel.
Vi bjuds in till ett godisfärgat CGI-universum där världen är så artificiell att karaktärerna framstår som konstgjorda. Det blir ofta fel när CGI och riktiga skådespelare ska dela på samma värld. Okej, “300” och till viss del “Beowulf” lyckades göra samma transaktion utan att någon egentligen tyckte det såg konstigt ut, men dessa filmer var inte i närheten lika aggressivt animerade som “Speed Racer”. Färgerna sticker i ögonen och borderline-experimentell i sättet den utmanar uppfattningsförmågan hos dig som tittare.

“Speed Racer” bygger på den japanska animeserien med samma namn, som i sin tur bygger på en mangaserie och sedan blev en animerad amerikansk tv-serie. Speed Racer är namnet på karaktären Emilie Hirsch axlar. Han drömmer om att följa sin brors Rexs fotspår och sätta familjens namn på racingkartan igen. Han förföljs av sin brors hastiga bortgång under en tävling. Men Racer visar tillräckligt med genetisk talang för att erbjudas ett lukrativt avtal från Royalton Motors, ett tävlingslag som vill krossa allt motstånd. Men han tackar nej och skapar istället ett lag tillsammans med sina föräldrar, sin flickvän, sin lillebror och apan Chim Chim.

Wachowskis är före sin tid, och det är mycket möjligt att barn två, tre eller sju generationer fram i tiden kommer kunna se 135-minutersfilm om manisk färggran dumhet, men nu landar spektaklet med en dov duns. Det spelar ingen roll hur duktiga Wachowskis är med teknik och nya uppfinningar, de tappar kontrollen över hela filmen, vilket gör det omöjligt att köpa konceptet. Här har vi, äntligen, ett bevis där “nyskapande” inte nödvändigtvis är en komplimang.