Stepfather

“The Stepfather” från 1987 var en av de allra första skräckfilmer jag såg som liten, och var också en av de som tidigt odlade mitt intresse för genren. Nu, 23 år senare, kommer nyinspelningen som ironiskt nog får mig att vilja sluta kolla på skräckfilmer. Cirkeln är sluten.
“The Stepfather” handlar om David Harris (Dylan Walsh), den hemska styvpappan som avverkar familjer i rasande takt, och inledningsvis får vi se hur han har mördat sin fru och hennes barn mitt på självaste julafton. Han förändrar sitt utseende genom att raka skägget och ta av sig glasögonen och därmed lurar han hela sin omgivning, inklusive polisen som därmed lyser med sin frånvaro genom hela filmen. Inom loppet av några minuter så har David infiltrerat en ny familj och genom att ta terrorn dit man kommer så blir det snart en besynnerlig upprepning av det inledande scenariot.

“The Stepfather” är gjord av Nelson McCormack, samma man som gav oss nyinspelningen av “Prom Queen” och hur omöjligt det än borde vara, levererar han en ännu sämre film. I hopp om att göra denna nyinspelning så uppdaterad och fräsch som möjligt har man anpassat filmen för en publik i de yngre tonåren, lagt till usel och intetsägande collegerock som säkert skulle passa i nästa “American Pie”-film, samt skalat av alla nödvändiga element för att skapa en bra rysare. Dylan Walsh i huvudrollen saknar utstrålning och i de fåtal scener han ska verka skräckinjagande så ser han mest ut som en förstoppad hund. I birollsgalleriet ser vi lovande Amber Heard men hennes roll går mest ut på att synas så mycket som möjligt i minimal bikini och det tillför absolut ingenting till filmen.

Vidare så är det ologiska manuset bara ännu en i raden av de lätträknade akilleshälarna för “The Stepfather.” Samtidigt som manusförfattarna vill övertyga oss om att Harris är en slipad skurk som med lätthet manipulerar sin omgivning, så lyckas dem med konststycket att få honom att framstå som en av de mest amatörmässiga seriemördarna i modern tid. Lika illa är det långsamma tempot som skapar frustration och vrede istället för spänning och rädsla, och avsaknaden av en stegrad förväntan gör att avslutningen faller platt.

“The Stepfather” är en stöpt produkt vars bäst före datum passerat för längesen. Jag hoppas innerligt att jag slipper se mer av de här själlösa och ihåliga filmerna, eftersom de inte gör annat än att gröpa ur innandömet på en av mina favoritgenrer.