Storm

Storm handlar värdelös stilmedvetenhet. Att ständigt behöva fråga sig om det man ser är ironi eller ärlighet, om det är skämt eller allvar.
Donny är en skön kille och Eric Ericssons bästa rollprestation hittills, han hänger på inneklubbar och dricker gratissprit samtidigt som han passar på att bryta mot lite pressetik i samarbete med Nöjesguiden. Hans liv är inte så värst problematiskt.

Det är här varje manusförfattare vet att det måste hända något. Hans flickvän måste dö, hans lägenhet kan brinna upp, eller så hittar han en skatt. Situationen måste förändras radikalt för att filmen ska bli spännande. I Storm valde manusförfattaren att illustrera förändringen genom en superhjältinna i trikåer som drar in honom i en kamp mot den onda superskurken med det onda superskrattet.

Har du ätit jordgubbskräm med nudlar någon gång? Smakerna matchar varandra lika dåligt som ungkarlsvardag och klichésuperhjältar. Det är exakt så töntigt som det låter. Med hjälp av superhjältinnan får Donny resa tillbaka i tiden och möta minnen som han har förträngt. När det blir för lite action får biobesökarna en scen där superhjältinnan håller på att brinna upp, och sedan återgår man till minnesbilderna. Det finns visserligen en poäng med allt, på ett metaforiskt plan är superhjältinnan det goda samvetet, och superskurken det onda. Men det känns så sjukt krystat.

Det sorgligaste är egentligen inte att det är en dålig film, utan att det hade blivit en väldigt bra film utan superhjältarna. Om Donny hade levt sitt krogliv, drabbats av hemska flashbacks från en tid då han tyckte att det var kul att våldta tjejer och låsa in pojkar i mörka rum. Om filmen hade slutat med ett nervvrak och inte med en kille som nyss besegrat superskurken tack vare hans “goda vilja” och hans “starka tro”.

Storm är inget annat än slöseri med bra dramaidéer och några av Sveriges mest lovande skådespelare.