Stormbreaker

Alex Riders farbror och vårdnadshavare Ian Rider dör under et hemligt uppdrag. Och på bara några dagar förvändlas 14-åringen från skolpojke till superspion. Nu ska hämnd på hans farbrors mördare uthämtas. Men samtidigt bestämmer sig multimiljardären Darrius Sayle att erbjuda superdatorn stormbreaker till varje skola i landet. Underrättelsedepartementet blir misstänksamma, finns det någon baktanke i denna generositet? Alex Rider rekryteras av brittiska MI6 och utrustad med både ett Nintendo DS och acnekräm ger han sig ut på uppdraget som för att ta reda på sanningen bakom Darrius Sayle och hans superdatorer.
“Stormbreaker” vänder sig egentligen inte till någon speciell målgrupp, och kan därför heller inte bestämma sig för om den ska ta sig själv på allvar eller inte. Resultatet blir en kompremiss, och lita på mig: kompremisser är inte bra. I Sverige har originaltiteln behållits och Statens biografbyrå som censurerar film i Sverige satte en relativt hög 11-årsgräns. Med åldersgränsen försvann antagligen all potentiell målgrupp. Men problemet stannar inte där. Men vad spelar det för roll? “Stormbreaker” ska ingen behöva genomlida.

Under normala omständigheter gillar jag Bill Nighy. Men i “Stormbreaker” blir Nighy en pina. Den fantastiska gnista han haft i “The Constant Gardener”, “Liftarens guide till galaxen” och inte minst “Love Actually” är som bortblåst. Nighy spelar sin roll med en tillbakalutad ironisk underton och resultatet blir bara en ironi och statuering på Nighys brist på kompetens. Rollistan är kompetent, namnkunnig i alla fall, och det är flera av dessa tunga namn som inte utnyttjas fult ut. Ewan McGregor får stå med på affischen synd i bild i en minut och Hagrid från “Harry Potter”-filmerna, John Coltrane, dyker upp som premiärminister i en annan minut. Damian Lewis, magisk i “Band of Brothers” har lagt på sig rysk-skotsk brytning och Sophie Okonedo som fick en Oscarsnominering för sin rwandiska karaktär i “Hotell Rwanda” irrar vilset runt i det futuristiska underrättelsedepartementet.

Här är ingenting nytt. Tänk er Bond, för barn – och ni får “Spy Kids” eller “Agent Cody Banks”. “Stormbreaker” hamnar i samma smickrande samling. “Stormbreaker” är en film som slösar med tid, talang och framförallt pengar. Men filmer som denna kommer vi väl tyvärr genomlida för alltid?