Störst av allt

“Störst av allt” är en berättelse om svek, ansvarstagande, konfrontation och om hur det förflutna kan hinna ikapp oss. Sven Wollter gestaltar den utåt sett framgångsrika politiska storpampen Aron P. Johansson, vars moraliska förflutna inte är obefläckat på något vis. Johanssons tillvaro tar en oväntad riktning när han får det tunga beskedet att han lider av en dödlig sjukdom och att hans dagar är räknade. Han bestämmer sig för att låta en ung journalist, som tidigare sökt audiens men blivit refuserad, få göra en intervju med honom där han förtäljer minnen från sitt förflutna.
Intentionerna tycks ha varit att skapa ett allvarsamt drama om en skör familjerelation, men även hur hela livet kan vändas upp och ner på ett ögonblick. Resultatet är dessvärre en tämligen ofokuserad film, som har vissa ljuspunkter, men inte riktigt vet var den vill ta vägen. Scenen där Johansson får sitt sjukdomsbesked är stark, då känslan av livets orättvisor som drabbar vissa förstärks, när han tittar omkring sig i det solupplysta Stockholm, där han beskådar liv i rörelse och en mängd glädefyllda ansikten i snabba klipp.

Vad som därefter hade kunnat bli en gripande studie av de mentala processer som pågår inom en person efter ett sådant besked, blir istället en oengagerande historia. Istället för att skildra sjukdomsinsiktens obehag, behandlar den journalisten, hur hon följer efter Johansson, kallar honom titt som tätt “skitstövel” och försöker få honom att bekänna gamla misstag. Det känns helt enkelt som att regissören försökt klämma in budskap om alltifrån abort, föräldraskap, sjukdomsdrabbning, moraliska ställningstaganden och vikten att tala sanning i en och samma film Det hela ger ett ganska spretande resultat. Manuset faller helt enkelt pladask och händelserna är lätta att förutse.

Filmen har en dogma-aktig känsla och visuell look, då man filmat med två DV-kameror med befintlig ljussättning, vilket förstärker den känsla av realism man har eftersträvat. Närbilder varvas med lite mer ovanliga vinklar, särskillt närbilderna är effektfulla i de mer emotionella scener där Wollters känslosamma ansiktsspel kommer väl till pass. Den pianomusik som filmen använder sig av i de mer sorgsna scener klingar melankoliskt och fungerar väl som stämningsförhöjare och för att stärka känslan av sorg.

Wollter axlar huvudrollen med bravur och lyckas väl med att förmedla känslor som förtvivlan, skuld och sorg på ett genuint sätt. Trots hans karaktärs lögnhalsighet så kan man ändå känna en viss sympati för honom och hans öde. Frida Hallgren, som vi på senare år bland annat sett i “Så som i Himmelen”, spelar över något i rollen som journalisten. Hon känns helt enkelt något tillgjord såväl vad gäller ansiktsmimik, som levererande av repliker och lyckas inte riktigt fånga ens sympati som tittare.

“Störst av allt” leds av en stark rollprestation av Sven Wollter, men är ett hopkok av klichéer och teman som vi sett flera gånger tidigare i svensk film. Forsbergs film har ett par starka scener och använder sig flitigt av musik och foto som bra stämningsförhöjare, men faller pladask på ett bristande manus.