Strange Days

Tre män i en bil. Du är en av dem. Adrenalinet pumpar. Någon skriker upphetsat. Ni lämnar bilen och springer mot en restaurang. Ett rån. Du är en av rånarna. Skrik. Pistolhot. Pengar. Något går snett. Polisen hörs utanför. Adrenalinet rusar. Du flyr. Polisen är hack i häl. Du rycker till. Allt var bara en inspelning.
Så inleds Kathryn Bigelows underskattade thriller “Strange Days” från 1995. Filmen utspelar sig på gränslinjen till det nya millenniet och Los Angeles står i brand på grund av inre stridigheter. Den ökände rapparen Jericho One har precis blivit mördad och gängbråken trappas upp i takt med att polisen tar till allt hårdare metoder. Mitt i allt detta befinner sig Lenny Nero, en före detta polisen, som försörjer sig på att sälja digitala “upplevelser”. Han kränger allt från våld och sex till en joggingtur på stranden. Däremot har han som policy att inte handla med så kallade Black-jacks, det vill säga inspelningar av autentiska mord. En dag får han plötsligt en inspelning skickad till sig där hans nära vän Iris mördas på det mest fruktansvärda sätt. Hans före detta flickvän Faith verkar också vara i fara och Lenny ger sig ut i den kokande staden för att rädda henne undan mördaren.

En kvinnlig regissör som dessutom gör action och thrillerfilm hör inte till vanligheterna. Att det skulle finnas någon skillnad på kvinnliga och manliga regissörer är en myt. Bigelow spar verkligen inte på krutet och pumpar in både sex, våld och nakenhet. Men det är knappast en slump att filmens starkaste karaktär är just en kvinna.. Lennys ständige hjälpreda Mace, fenomenalt spelad av Angela Bassett, är stenhård in i märgen. Trots det blir hon inte den känslokalla stereotypen hon kunde blivit. Istället är hon en komplex karaktär med en äkta drivkraft och bakgrund. Samspelet mellan Fiennes småsliskige charmör och Bassetts viljestarka Mace är stundtals ljuvligt att titta på. Däremot är både Juliette Lewis och Tom Sizemore relativt svaga i sina roller som före detta flickvän respektive kollega.

Filmens styrka är de första-personsbaserade “klippen” som dyker upp lite här och var. De innehåller en intensitet och styrka som till och med bjuder tittaren på en kort adrenalinkick. Filmens intressantaste element är inte själva huvudintrigen, som är en ganska vanlig deckarhistoria, utan själva sammanhanget som den utspelar sig i. Bakgrunden till stadens förfall och de eskalerande rasmotsättningarna existerar bara ytligt men skänker filmen en extra dimension. Millennieskiftet må vara över sedan länge men filmens frågor och tema är lika aktuellt än idag.