Suicide Room

Självmordskulturen frodas på internet. Under anonymitetens flagg tycks det som hämningarna släpps för att möjliggöra samtal och diskussioner om bästa metoderna till att ta sitt liv. Det är en alarmerande antikultur som alltmer har uppmärksammats i media.
Om de suicidala strömningarna nu kommer upp till ytan så får nätmobbningen sägas vara ett redan väletablerat begrepp. Studie efter studie visar att unga mår allt sämre och att samband kan dras till alltfler spenderade timmar framför datorn, där samhällets normer sätts ur spel.

Den polska “Suicide Room” gör ett försök att ta ett grepp om dessa ämnen. En ung, tämligen vanlig pojke som är på väg att sluta högstadiet faller hastigt ner i en djup depression, där han isolerar sig från den verkliga världen och istället finner likasinnade på internet.

Utsikterna för en bra film är lovande, men ämnet behandlas tabloidartat. Med grovhuggna karaktärer och ett kantstött och alltför onyanserat händelseförlopp känns det som att se en klassisk skolfilm. Kvaliteten på hantverket har blivit sekundärt i förhållande till det “viktiga” ämne som ska behandlas. Problemet med det blir att vi aldrig bryr oss om pojkens öde. Som om det inte vore nog upptas en större del av filmen på nätet, i en Second Life-liknande miljö. Dessa scener känns plågsamt intetsägande och kan endast vara resultatet av idétorka.

Desto mer värt är skildringen av pojkens föräldrar. Med känslospektran som pendlar från djupaste bestörtning till intensivaste ilska ger de tyngd och räddar filmen från ett komplett haveri.