Superhjältarna

Från skaparna av Ett småkrypsliv, Toy Story, Monsters Inc och senast Hitta Nemo kommer Pixars näst sista samarbete med Disney. Pixar, som är det företaget som slängt 2d filmerna i sjön och skapat den nya generationens film har aldrig misslyckats, och Superhjältarna av Brad Bird är inget undantag.

Mr. Incredible är en superhjälte som lever ett vanligt liv som superhjälte. Detta fram till den dag då han räddar en man som i sin tur, inte ville bli räddad. Mr. Incredible blir stämd och konsekvenserna blir att han och alla andra superhjältar förbjuds att fortsätta som superhjältar. Det är tänkt att de skall leva ett vanligt liv, utan att på något sätt visa att de är superhjältar. Femton år senare har Mr. Incredible fått ny identitet och bildat familj. Han är gift med en superhjältinna och de har tillsammans tre barn. Det kommer därför inte som en överraskning då även barnen ärver en av föräldrarnas superkrafter,styrka . Mr. Incredible är till synes uddlöst och han längtar ofta tillbaka till sina framgångsrika år som superhjälte. En dag ändras dock vardagen, Bob skall ut på uppdrag.

Det går inte att missa. Direkt när filmens inledande bilder rullas upp är det bara att konstatera att animationerna återigen överglänser varandra. Pixar, och regissören Brad Bird har återigen utvecklats och gjort det mycket bra. När datorspelet Far Cry hamnade i spelhyllorna kunde recensenterna inte sluta att berömma den fantastiska grafiken. I Superhjältarna vågar jag dock påstå att grafiken är många gånger snyggare. Den annorlunda storyn är också bra och underhållande och har sina med och motgångar. Enligt mig är Superhjältarna den vuxnaste film Pixar har kommit med. I Toy Story var det barnleksaker, och i Hitta Nemo var det fiskar. Tuffa, och respektslösa superhjältar är mognare. Även humorn har taggats till lite, något som kommer få den vuxna publiken att jubla. Visst, animerade filmer, kommer alltid tolkas som barnfilm, men med de ironiska och den dolda satiren är det ingen tvekan om att även de vuxna tittarna kommer att dra på smilbanden. Detta betyder inte att den barnsliga humorn försvunnit, den finns där och gör filmen väldigt allround.

Min opinion är att röstskådespelarna helst inte skall vara kände skådespelare. Vi känner till exempel igen Robert de Niros röst alldeles för bra, och det blir därför bara patetiskt om han skall börja prata som en haj. Det är därför idealiskt med okända personer som, Craig T. Nelson och Dominique Louis. Även de välkända namnen som Holly Hunter och Samuel L. Jackson flyter bra in, och det finns inte mycket att anmärka.Filmens största minus är längden. Två timmar känns utdraget, och stundtals bara en anledning för att visa hur duktiga Pixar är på att animera. I det stora hela är Superhjältarna ett lyckat projekt som kommer håva in massvis med pengar, och goda skratt.