Systrar i jeans

För det första. Jag har inte läst boken. Detta gjorde att jag hade väldigt låga förväntningar gällande “Systrar i jeans” när jag satte mig i stolen på Rigoletto, sal ett. Jag var inte en del av målgruppen och jag var övertygad om att de kommande knappa två timmarna skulle bli en ren pina. Fel av mig.

Ken Kwapsis har tidigare stått för regin i en del tv-serier och enstaka filmer. “The Sisterhood of the Traveling Pants” som den riktiga titeln lyder är hans senaste verk. Det hela baseras på boken som är skriven av Ann Brashares. Filmen handlar om precis vad namnet skvallrar om – ett systerskap – och ett par “resande” byxor.

Huvudrollsinnehavarna är en kvartett bestående av unga tjejer som allihopa är lovande skådespelare, mest från tv-serier. En amatör återfinns bland de fyra och det är den kaxiga och självsäkra Bridget (Blake Lively). Övriga roller är den blyge Lena (Alexis Bledlel, mest känd som Lorelai i “Gilmore girls”), rebellen Tibby (Amber Tamblyn, “Joan of Arcadia”) och den kurviga författaren Carmen (America Ferrera, “Real Women Have Curves”).

Tjejerna är bästa vänner och gör allt för att ställa upp för varandra och på det sättet har det alltid varit. Genom tuffa tider, genom goda tider och helt enkelt livet. 16-åringarna står inför ett sommarlov då de ska vara ifrån varandra på olika ställen. Innan sina enskilda äventyr hittar de ett par byxor – som passar allihopa! De avgör att byxorna är magiska och skapar systerskapet som filmen evolveras runt.

Fyra olika öden, fyra olika historier och fyra olika destinationer samt ett par magiska byxor är vad som håller ihop filmen och flickorna under lovet. Ett stundtals sanslöst imponerande skådespel av de unga damerna som spelar lite yngre än vad de egentligen är gör det hela mycket njutbart. Tyvärr är det inte genomgående, men tillräckligt mycket för att det ska uppskattas.

Egentligen lever hela filmen under den devisen, den är lite ojämn, stundtals väldigt bra, stundtals mycket sämre. Publiken (oavsett kön) kommer skratta, gråta och leva sig med i problemen som systerskapet springer in i under filmen. Den ger, tar och visar att det egentligen är en ganska mångsidig film. Jag kan nästan garantera att de få av manligt kön som sett den uppskattade den (även om de inte vågar erkänna det).

Tyvärr – och det är verkligen ett tyvärr – är den stundtals alldeles för klyschig. Inledningen är trevande och känns mest som en episod som måste avklaras. Men där manuset / historien i sig är svag är skådespelarna starka. Speciellt en bi-roll gjord av den 11-åriga Jenna Boyd som Bailey är makalös.

Gripande, både upplyftande och ledsam är ledorden för filmen. En positiv överraskning i min bok, därav betyget.