Tangerine

​Det är julafton i Hollywood. Sin-Dee Rella har nyligen blivit frigiven och sitter och fikar med sin vän Alexandra. Alexandra berättar att Sin-Dees pojkvän varit otrogen, varpå Sin-Dee blir rosenrasande och bestämmer sig för att söka upp honom. I den minst juliga av filmer i jultid berättas en av de minst intressanta berättelser som kan föreställas. Men ”Tangerine” handlar aldrig om intrig. Både Sin-Dee Rella och Alexandra är nämligen prostituerade transkvinnor, Sin-Dees pojkvän Chester är även hennes hallick, och deras julafton liknar ingen annan julafton som någonsin visats på film.

Det finns drag av tidiga Richard Linklater, exempelvis ”Slacker” och ”Dazed and Confused”, i porträttet av de kvarter där filmen utspelar sig, de gestalter som befolkar den, och sättet de till synes planlöst driver omkring på. Jag har även lätt att dra paralleller till Gregg Arakis tonårsapokalyptiska trilogi, och den subkultur som där gestaltas. Det kommer naturligt av det sexuella anslaget, och filmens ton. Färgskalorna påminner inte så lite om det orangea i Spike Lees magnum opus ”Do the Right Thing”, vilken förstås även gör sig påmind i representationen av svarta och användandet av stereotyper. Slutligen kan jag även se Kevin Smith och ”Clerks” i ”Tangerine”. Återigen är det filmens gestalter och deras samtal som för mina tankar till det tidiga 90-talet amerikanska indiefilm.

Ovanstående stycke får naturligtvis ”Tangerine” att låta som ett underverk, filmen man längtat efter hela sitt liv. Problemet är bara att ingenting riktigt stämmer. Dialogen känns underutvecklad, och levereras högst styltigt av skådespelarna som – trots fint exempel på självrepresentation – inte håller måttet. Fina miljöer och en handfull njutbara stillbilder saboteras av en ryckig kameraföring som knappast blir bättre av stilmässigt inkonsekvent klippning. Det finns stunder då filmen verkligen levererar vad jag vill ha, men de är alldeles för få. Märkligt nog är dess bästa scen – då Alexandra uppträder med en förtjusande sånginsats på en bar – den som minst påminner om ovanstående styckes filmer.

Kanske är det så enkelt att ”Tangerine” är bäst när den gör sin grej, när den bokstavligt talat saknar motstycke. När jag inte jämför den med storverk. I så fall är det bara att beklaga att man inte nöjde sig med de bästa scenerna och klippte ihop en kortfilm istället, för det här håller inte riktigt.