Publicerad kl 00:00 den 18 Okt 2008

av

Johan Lindqvist

jlindqvist@cine.se


Genom vindrutan på sin taxi iakttar Travis Bickle sin omgivning – staden New York och alla de människor han inte känner. Han får syn på en vacker kvinna som ”ingen kan röra” eller befläcka. Hon visar sig inte förstå honom och kommer att brinna i helvetet som alla andra. En politiker kliver in i baksätet och frågar honom vad som bör göras med staden och Travis säger att nån borde städa upp all smuts och spola ner det i toan. Politikern verkar inte lyssna och kommer nog få en kula i skallen en vacker dag. En ung prostituerad flyr in i hans bil, men dras snabbt ut av sin hallick. ”Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets.”
Martin Scorseses Taxi Driver är bland de mer smutsiga filmerna som finns. Den betraktar den stora staden från rännstenen och ser enbart allt som ligger däri: prostitution, porrbiografer, butiksrånare, hycklande politiker, gangsters, mycket våld… Framför allt är det en film om betraktandet i sig. Travis lider av sömnlöshet efter sina år i Vietnam och beter sig av och an närmast som en zombie. Han försöker närma sig andra människor, men har svårt att uppfatta signaler hos dom. Som när han försöker inleda en konversation med tjejen i porrbiokassan (f.ö. De Niros fru i tolv år Diahnne Abbott) och inte förstår på en gång att hon är ointresserad. Eller när han bjuder ut Betsy på deras första träff och tar henne att se Torgny Wickmans Kärlekens språk (1969).

Travis Bickle är en högst invecklad karaktär. Han lider av sin ensamhet, men är ändå van med den. ”Loneliness has followed me my whole life, everywhere. In bars, in cars, sidewalks, stores, everywhere. There’s no escape. I’m God’s lonely man.” Som är förståeligt blir också hans omdöme försämrat av att han inte lyckas kommunicera med andra människor. Med ett alltför naivt bemötande hoppas han att folk ska förstå hans godhjärtade intentioner, likt Dostojevskijs idiot, men det är helt enkelt ett alldeles för oigenkännligt beteende i storstadens misär.

Martin Scorsese hade redan i sin Dödspolarna skildrat kriminalitet i New York med både Robert De Niro och Harvey Keitel i ledande roller. Men när Taxi Driver enbart rör sig om betraktandet av kriminaliteten vidgas perspektiven. Det är lätt att sympatisera med Travis Bickles vrede och förbannande av ”all the animals” som kommer ut om nätterna. Men genom att Scorsese låter hans ignorans och svaga förnuft guida oss in i New Yorks undre värld, blir det heller inte en enkel husesyn att skåda. Stundtals, och framför allt mot slutet, är det inte helt självklart att det är verklige Travis vi ser eller enbart hans önskedrömmar. Detta är inget nytt och har framför allt under 90-talet blivit en frekvent använd manusteknik i allehanda thrillers, men det uppsplittrade sättet Scorsese bygger upp sin film på gör att det smälter in i filmens berättelse på ett mycket mer svåröverskådligt vis.

Många minns självfallet spegelscenen. Travis vänder sig mot sin spegel, slänger ur sig den klassiska repliken ”You talkin’ to me?” ett fyrtal gånger och drar sedan fram sin pistol och riktar den mot sin egen spegelbild och konstaterar till sist ”You’re dead!” Man skulle kunna övertolka detta som ett budskap från en redan död Travis, när det egentligen rör sig om hans tagna beslut att sätta hårt mot hårt och därav även offra sitt liv. Men vad jag snarare tänkte peka på är Travis berättarröst som leder oss genom hela filmen. Få voice-overs har varit så genomarbetade som de Paul Schrader skrev till denna film. De är helt och hållet nödvändiga för att få publiken att syna Travis tilltagande vansinne, men är också väldigt poetiska. Som i den scen han beskriver hur han ser Betsy för första gången och stakar vid orden i takt med att han själv skriver dom.

Medan Scorsese utvecklat sitt berättarspråk till ”större” filmer, såsom Maffiabröder, så kvarstår ändå Taxi Driver som hans magnum opus. Han har förvisso Hitchcock-kompositören Bernard Herrmann (som dog just efter att musiken var färdiggjord och innan filmen släpptes, varpå filmen dedikerades till honom), samt den fantastiske fotografen Michael Chapman (även med till Scorseses Tjuren från Bronx) till hjälp. Han har en Robert De Niro när han var i sitt esse. Men främst av allt finns en glöd och en intensitet i Taxi Driver som man sällan ser hos någon filmskapare. Berättandet gränsar ibland till dokumentärt, men är också minutiöst fokuserat på små detaljer. Ett exempel är alla de scener som utspelar sig i Bickles lägenhet där kameran fångar varenda vägg och varenda skrymsle, från alla håll och vinklar.

Redan i den inledande taxistationsscenen när Bickle fixar sitt jobb, så är det en miljöbeskrivning inom enbart ett rum som innefattar tre helt skilda sektioner. I mitten av rummet där Bickle står och pratar med anställningschefen leder konversationen diskret in på att båda varit i tjänst i marinkåren (indirekt då även i Vietnam, vilket aldrig förtydligas senare i filmen). Mitt i tagningen leder Chapman upp kameran närmare Travis ansikte i den scen där han beter sig som mest självsäker, men just i den närmande rörelsen sås ett frö om något sargat under ytan.

En annan nyckelscen är när Travis har sitt telefonsamtal med Betsy efter den misslyckade träffen. Han försöker förgäves få henne ut på en ny träff och när han till slut frågar om hon har fått hans blommor, rör sig kameran bort från Travis och visar en tom hissfoajé och utgången. Nästan som om samtalet vore för pinsamt att se på, men också som en förutsägelse att det är just enbart ut till gatan Travis är ämnad att gå. Ut till hans beskyddande taxi som plöjer ångorna från gatubrunnarna. Till hans pistol som slutligen blir den enda vägen till kommunikation. Till den plats där han enbart kan betrakta utan att förstå, trots att han är övertygad om att han är den ende som kan städa upp stan.

Scorseses verk ses fortfarande som kanske den främsta storstadsfilmen och har sannerligen satt sin prägel på folks uppfattning av New York. Men i sin nyansrika skildring av Robert De Niros karaktär är det också en uppgörelse med det amerikanska hjälteidealet, ofta etablerad i gamla västerns som John Fords Förföljaren eller George Stevens Mannen från vidderna (från den sistnämnda är även spegelscenscitatet delvis snott). Hjältarna i dessa filmer har ofta haft en dold agenda som borde ha fördunklat deras mer ärofyllda bravader. Genom att låta Bickle vara en högst dubiös rollfigur, så är det en direkt referens till alla de hjältar Scorsese såg i sin biorika barndom. Ett tillfälle för honom att göra den amerikanske hjälten äkta. På samma gång lyckades han göra en temposäker triumf som håller åskådaren i ett fast grepp från början till undergång. Intressant nog är denna film om det subjektiva betraktandet en ständig inspiration för så gott som alla nya filmskapare. Bickles försök att greppa sin omgivning erinrar helt enkelt om hur en filmare försöker koncentrera miljöer in till sitt egna scope. Se bara hur färgerna i slutscenerna flyter iväg med regnvattnet på vindrutan. Det är svårt att greppa verkligheten.

Taxi Driver

Regi

Martin Scorsese

Skådespelare

Cybill Shepherd,
Jodie Foster,
Robert De Niro

Genre

Brott, Drama

Originaltitel

Taxi Driver

Premiärdatum

8 februari, 1976

Språk

Engelska

Längd

113 minuter

Produktionsår

1976