The Artist

Det finns något poetiskt med att sitta i en biograf och titta på andra människor som sitter i en biograf och tittar på en film. Tillsammans sammanförs vi i det magiska som utspelar sig på våra dukar. I “The Artists” öppningsscen uppstår en sådan scen. Även om det teoretiskt skiljer sig nästan 100 år mellan biobesökarna och oss, sammanförs vi i fascinationen av stumfilmen som utspelar sig på duken framför oss. Den ackompanjerande orkestern träffar rätt….
Michel Hazanavicius gör film för filmälskare. Hans två OSS 117-filmer är briljanta (i synnerhet den andra från 2009) spionsatirer som bekräftade Jean Dujardin som Frankrikes golden boy nummer ett. Med “The Artist” spelar han på samma fiol med har bytt strängar. Men samtidigt som Hazanavicius uppenbarligen är en mycket talangfull filmskapare är det en svår balansgång mellan homage och repeterande av redan utsöndrade filmiska berättelser.

Egentligen är historien tämligen banal. Hazanavicius eftersträvar aldrig att göra intelligent stumfilmshumor à la bröderna Marx, Charlie Chaplin eller Buster Keaton. Efter en ganska lättsam inledning blir humorn med tiden ganska begränsad och Hazanavicius börjar berätta en mörkare berättelse om en hjältes sorgliga förfall. Dujardins tragiska jag, kvar i svunna tider, oförmögen att förändras med samhället omkring honom, envis som ingen annan, är en karaktär full av integritet. Han tror på stumfilmens kraft till den grad att han säger sig vägra tala på film, investerar alla sina pengar i sitt egna mastadonprojekt, ett stumfilmens sista andetag; för att sedan se sitt liv falla i spillror.

Om inte enbart Hazanavicius handfasta regi och Dujardins närvaro är tillräckligt övertygande, förtjänar “The Artist” trots allt mycket respekt för det modiga filmarbetet så här 80 år sedan stumfilmen gick i graven.