The Bling Ring

“Greed is good”, manade Gordon Gekko för snart 30 år sedan. Oliver Stone skapade Gekko som en varning för vad som komma skall, en utopi av hungriga finanshajar och wannabes. Gekkos ord tolkades ironiskt nog som en absolut sanning, en inspiration och ett rättfärdigande för att tjäna och spendera.
Men idag fyller Gekkos replik inte samma funktion som den tidigare gjort. Idag är inte längre girighet någonting bra. Det är ett sätt att leva. Det behövs inte längre en ursäkt, utan är snarare en formalitet, en synonym för driv och ambition. För fem år sedan likviderades nästan världsekonomin under några pressade timmar. Girigheten var inte längre en fråga. Den var självklar.

Därför borde också Sofia Coppolas “The Bling Ring” vara årets bästa film. Den borde vara ett samhällsdokument över dagens ungdomskultur; hur Paris Hilton och Lindsay Lohan är ikoner på piedestaler. Hur materialismen är den centrala delen i våra liv. Inte minst; varför det är som det är? Men det här är inte årets bästa film. Och det är Coppolas sämsta.

Coppola ställer samma fråga om och om igen: varför stjäl dessa priviligerade barn sådant de inte behöver? Men för dessa barn är det inte ens en frågeställning de förstår. Att fråga dem varför de vill ha Audrina Patridges Gucci-väska, är som att fråga någon på gatan varför de behöver andas. De lever för det här. Det är en självklarhet.

Istället för en observation av vår samtid blir “The Bling Ring” ett utdraget montage över ungdomar som snor kändisarnas pengar för att kunna festa med dem, ständigt dokumenterandes sina liv, som om det bara skett om det finns på Facebook. Det sorgliga är att allt i slutändan bara blir bilder tonsatta till Sleigh Bells och Lil Wayne och lika ytligt som karaktärerna hon försöker porträttera.