Publicerad kl 00:00 den 12 Okt 2005

av

Daniel Donatello

ddonatello@cine.se


And Shepherds we shall be, for thee my lord for Thee. Power hath decended forth, from Thy hand, that our feet may swiftly carry out Thy command. So we shall flow a river forth to Thee, and teeming with souls shall it ever be. In Nomini patri, et filii, spiritus sancti.
Denna ramsa som används vid ett flertal tillfällen under filmen ”The Boondock Saints” är väldigt lätt att få på hjärnan efteråt. Bröderna Connor och Murphy MacManus säger den varje gång de ska utföra ett stort mord, men låt oss spola tillbaka och berätta handlingen från början. Connor och Murphy är två irländska bröder som har ett taskigt jobb på en köttfabrik, trots att de är talangfulla. Vid ett besök på stampuben hamnar de i bråk med killar från den ryska maffian och detta leder till en hel del konsekvenser. Dagen därpå får de en uppenbarelse där de ser sig själva som utvalda av gud för att rensa Boston från allt avskum.

”The Boondock Saints” är en film som vill mycket. Regissören Troy Duffy har verkligen försökt att krydda upp filmen med hjälp av okronologisk berättelseteknik, ”häftiga” bikaraktärer och en ganska intressant frågeställning. Lyckas han verkligen med detta? Om man tänker på berättelsetekniken är den inte nyskapande på något sätt, men samtidigt känns det ändå friskt och bra. Det går ut på att vi först får se en färdig brottsplats som besöks av polisen, sedan får vi veta vad som hände, ur brödernas synpunkt. Det är intressant att se hur agenten Paul Smecker, mycket välspelad av en duktig Willem Dafoe, blir allt galnare när han inte får tag på konkreta bevis från dessa brottsplatser. Sen är det minst sagt underhållande att se hur bröderna bar sig åt för att döda människor, om än lite väl orealistiskt, när humor blandas med mängder av skjutande. Men har man guds stöd antar jag att man får lov att leka Charles Bronson med rep och knivar.

Filmen ska helst inte ses ur ett filmkritiskt perspektiv, för då tappar man mycket av underhållningen som den faktiskt ger. En fredagsfilm är en bra beskrivning av den, men stora brister gör att den blir sämre i mina ögon. Det är väl mitt straff för att vara recensent, att lägga märke till dessa brister. Exempelvis de otroligt klichéfyllda och näst intill larviga bikaraktärer under filmens gång. Förutom de tre huvudkaraktärerna samt den mystiske Il Duce, får vi endast träffa på stereotyper till båda ryska och italienska maffian. Vi har sett det många gånger förut, och därför behöver vi inte se det igen. Genom filmen flyter det även en otroligt krystad dialog, som ibland känns bara för mycket att klara av, om det inte är på en fredag förstås.

Trots att ”The Boondock Saints” kan verka som en hjärndöd actionkomedi finns det ändå ett visst budskap. Eller snarare framför filmen inte ett budskap, utan den ställer en fråga till tittaren. Skulle det vara rätt att döda för att världen ska bli en bättre plats? Det känns ganska intressant att tänka på detta ur både religiöst och moralisk synvinkel, och det avrundas klockrent i eftertexterna när människor intervjuas angående den frågan, och vi får höra typiska amerikanska svar på detta. ”The Boondock Saints” är inte världens djupaste eller mest välgjorda film, men samtidigt bidrar den till en skön stämning bland alla som ser den. Även Williem Dafoe som homosexuell polis är verkligen inte fel. Men ack, dessa klichéer!

The Boondock Saints

Regi

Troy Duffy

Skådespelare

David Della Rocco,
Norman Reedus,
Sean Patrick Flanery,
Willem Dafoe

Genre

Action, Brott, Thriller

Originaltitel

The Boondock Saints

Premiärdatum

22 januari, 1999

Språk

Engelska

Längd

110 minuter

Produktionsår

1999